Pretto-enkelhet
Välkommen till Supermumin. Om du tycker det verkar vara en bra idé att följa vad jag skriver i fortsättningen, får du gärna prenumerera RSS-flöde. Tack för besöket!
Jag älskar musik. Det är en rätt stor del av mitt liv. Det har nästa gått så långt att jag har svårt att slappna av utan musik. Sen har jag en grymt bred musiksmak. Nu snackar i bred. En bieffekt av att älska musik och att ha en bred musiksmak är att man gräver rätt mycket i var musiken kommer ifrån och var man kan hitta mer. På det sättet så börjar man kategorisera och genrelägga nästan all musik man hittar, bara för att kunna diskutera med liktänkande och för att enklare kunna hitta mer. En riktigt dålig bieffekt av att kategorisera och genrelägga är att man blir riktigt pretto för det mesta. Det kommer bara helt automagiskt. Man börjar utesluta band man inte gillar ur genrer med dåliga ursäkter. Eller inkludera band man gärna vill ska kallas för något “hårdare” eller mer seriöst för att det ska bli accepterat i vissa kretsar.
Men ska ni veta en sak? Förutom det där sista, så älskar jag att vara pretto. Det är grymt skönt att hamna i djupa diskussioner om varför In Flames senaste album inte är dödsmetal längre, eller varför Dr. Bombay är en helt ny sorts popmusik, eller varför inte prata om skillnaden på bra nu-metal (Flaw, Spineshank, Element Eighty, Grendel) och dålig nu-metal (Linkin’ Park, Limp Bizkit, KoRn, Mudwayne). Det är bara en bieffekt. Fast det kan bli lite av en börda samtidigt. I somras hade en kompis en pojkvän som påstod att black metal och dödsmetal var samma sak, och jag fick anstränga mig hårt för att inte skälla ut honom efter noter, eftersom han var lite av en besserwisser (ska jag säga, eh?) och antagligen inte hade kunnat umgås med mig mer efter det.
Nu har det börjat bli samma sak med film. Fast inte på samma sätt. För vet ni vad jag upptäckt? Film är mycket svårare. Inte svårare att förstå, utan svårare att fördjupa sig i.
Musik är lätt. Man måste inte sitta still och stirra på en skärm eller en tv i 2 timmar för att lyssna på musik. Man kan göra det lite överallt, och man måste inte lyssna ett album i taget varje gång man lyssnar på musik. Gillar du inte ett album är det lättare att antingen uthärda det eller bara strunta i det.
En film är inte lika lätt, dock. Det kan ju iofs vara högst subjektivt och skilja från person till person, men jag har mycket svårare för att kunna gräva fram vilka filmer en viss regissör inspirerats av och se dem när de suger apa jämfört med att lyssna på musik som inspirerat ett favoritband eller som liknar ett band. För det mesta kan jag se alla filmer med en regissör och bara hitta en eller ett par filmer som inte tilltalar mig, men längre än så kan jag inte gå.
Är det därför filmbögarna på IMDB-forumet är så förbannat störda?
— Taggar: Livet i allmänhet
Inga kommentarer. Lagt under kategorin "Livet i allmänhet". Pusha inlägget eller pinga via Ping.fm.
