Come Clarity Revisited
Välkommen till Supermumin. Om du tycker det verkar vara en bra idé att följa vad jag skriver i fortsättningen, får du gärna prenumerera RSS-flöde. Tack för besöket!
På senaste har det droppat in lite kommentarer på ett inlägg jag gjorde om In Flames i februari förra året.
Alltså, jag är bara ledsen, men ta och lyssna på t.ex. Whoracle-plattan. Jämför den sen med Come Clarity.
Den enda känslan jag får av Come Clarity är pop-uppbyggnad. Det är lite strängnitande på gurorna och lite trummskryt, sen kommer det en refräng som ibland kan låta hyffsad, men oftast är det det enda i låten som verkligen har lite känsla eller In Flames i sig.
Deras äldre låtar (man kan säga Clayman/Colony och bakåt) är mer genomarbetade som helhet. Det är inte bara mangel, refräng, mangel och slut utan det är allmänt vackert och melodiskt. Visst har låtarna på Colony och Clayman lite mer antydan till refräng-tuggandet, men de är fortfarande genomarbetade låtar. Jämför man med ännu äldre skivor så andas de senaste tre skivorna Denniz Pop och Max Martin
Misstolka mig inte, jag kan också njuta av lite nu-metal eller något som är totalt meningslöst ibland, men det är en besvikelse att gå från att vara skapare av klassiker som Clayman, Another Day in Quicksand, Dialouge with the Stars, Gyroscope samt att ha varit katalysatorn av göteborgs dödsmetalscen till idiotiska låtar som Scream.
Och jag är ändå en som inte har SÅ mycket hat till de nya skivorna. Jag kan fortfaranade lyssna på dem, även om hellre lyssnar på omaskerad nu-metal om det ska vara så.
— Taggar: Livet i allmänhet
8 kommentarer. Lagt under kategorin "Livet i allmänhet". Pusha inlägget eller pinga via Ping.fm. Om du gillade inlägget kanske du vill börja prenumerera på RSS-flödet?






