No Country For Old Men
Jag trodde det var en film som typ “Michael Clayton”:http://www.imdb.com/title/tt0465538/, “The Good German”:http://www.imdb.com/title/tt0452624/ eller “The Good Shepherd”:http://www.imdb.com/title/tt0343737/ (ok, lite konstiga connections mellan filmerna, men det är inte min poäng), sega filmer med bra skådespeleri. Ingen av tidigare nämnda filmer (utom Michael Clayton) har charmat mig, har inte sett klart en enda av dem (Clayton råkade jag somna bort ifrån, resten var bara tråkiga).
Jag har tänkt se “No Country For Old Men”:http://www.imdb.com/title/tt0477348/ ett bra tag nu, men bara inte fått tummen ur. Farsan sa att den var rätt bra, men jag har ändå inte orkat se den. Trodde ju det var en sån där hemskt seg film, och sådana måste jag vara i rätt humör för att se. Det har jag trott fram tills “nu”:http://bloggywood.se/2008/02/26/recension-no-country-for-old-men/. Måste se den. Snarast! Återkommer om det är en hemsk letdown.
Hur farligt är reklam?
Jag har tänkt slänga in lite reklam här på Supermumin. För att det kan vara bra att ha någonstans att få in lite webbhotellspengar osv.
Problemet är bara, jag gillar inte sidor med reklam. Jag har kollat på alla möjliga lösningar för reklam, utan att egentligen hitta någon som är bra. Det finns rätt många enkla lösningar, men eftersom jag inte har sådär överdrivet mycket sidvisningar (ett hundratal i månaden, ungefär), så känns det inte riktigt värt att köra på någon affiliate-lösning. Det är svårt. Jag har också funderat på att ha reklam i RSS-feeden, eftersom den egentligen nästan är lättare att få läst flera gånger. Just nu har jag 20-talet som prenumererar på RSS-feeden, och numret brukar bara gå upp ju mer aktiv jag är. Men reklam i RSS-feeden är så förbannat fult.
Samtidigt känns det som om man kanske driver ifrån sig nya läsare om man slänger in reklam på en så enkel blogg, som egentligen inte har någonting direkt matnyttigt att erbjuda. Visst att jag har försökt skriva ett par guider, och tänkt på att göra några fler, men eftersom jag har så spridda intressen och inte är direkt specialiserad på något, så kommer jag aldrig få någon nisch, och då blir det svårt att få lite återkommande besökare. Då är min enda chans att skriva ett par spridda artiklar som är värda att bokmärkas eller sådär, och sedan satsa på att hålla dem aktiva, eller skriva tillägg till dem, som gör att folk återkommer eller hamnar på “Pusha”:http://pusha.se/, “digg”:http://digg.com/ eller “del.icio.us”:http://del.icio.us/ och dylika ställen.
Jag är inte tillräckligt intresserad av något för att egentligen försöka hålla mig uppdaterad och uppdatera andra om det. Det enda jag egentligen kommit nära att försöka specialisera mig på, det är TV-program, mest för att jag saknar någon bra sida (på engelska eller svenska, vilket som) som samlar *bra* och *intressanta* TV-nyheter. Jag har på senaste samlat på mig några sidor i RSS-läsaren där jag får lite TV-nyheter, men det verkar rätt tomt på saker som är värda att skriva om. Det intressanta för svenska läsare är ju vad som kan komma på svensk TV, men det är svenska TV-kanaler rätt bra på att sköta själva, och det finns “gott”:http://tv.nu/ om “TV-sidor”:http://tvinfo.se/ som håller koll på när saker kommer, har info osv.
Men tillbaks till saken: Hur pass farligt är det för bloggar att ha reklam? I RSS-feeden, på sidan, snyggt, fult, minimalt, bloatat.
Det är inte som att jag tänkt slänga in feta flashbannern (á “Aftonblaskan”:http://aftonbladet.se/) längst upp, som lyser och avger alla möjliga ljud. Bara några diskreta textrutor lite här och var, där de inte stör, men ändå syns. Men jag drar mig för det. Jag vill egentligen slänga in dem med en gång, men jag drar mig ändå för det.
Jag håller på att slänga ihop någon sorts ny design för bloggen (om det går som vanligt är den uppe inom ett år, ungefär) och jag funderar på om det inte vore bäst att ha reklam i tankarna när jag kodar upp den, så att de blir en naturlig del av den, och ingenting man slänger in i efterhand. På så sätt kanske det inte blir lika hemskt att ha reklam, inte lika avvikande och avskräckande. I värsta fall är jag alltid positiv till “adblock”:http://adblockplus.org/en/, mest för att jag tycker man har rätt att välja vad man vill se och inte samt vem/vilka man stödjer och inte.
Vittnesmål
Jag vittnade i ett misshandelsfall igår. Ett misshandelsfall som det nästan gått ett år att få upp i rätten, f.ö.
Det är jobbigt att vittna. Eller, jobbigt och jobbigt, jo, det är jobbigt. Tyckte jag. Först och främst var jag grymt nervös. Polarna som satt med som åhörare sa att jag skakade, vilket jag själv inte märkte av, direkt. Först var jag nervös av inget speciellt skäl. Sen när jag kom in så gick den där förståelselösa nervositeten över. Men då uppfattar man helt plötsligt var man sitter, och hur många det är som sitter med den. Jag vet inte exakt, men 5-6 nämndemän, sedan två målsägande med tillhörande åklagare plus en försvarsadvokat och den åtalade. Och de tittar på en. Lyssnar. Ställer lite frågor. Och man är så noga med att inte klanta sig, så att man trissar upp sig själv till max, av rädsla för att inte höra vad personen som just för tillfället säger något, för att missförstå en fråga, för att inte ha något svar.
Först fick jag frågan om “Markus” verkligen var mitt förnamn. Jo, ja, det är det. Ojsan, kommer man på, jag pratar ju i mach 2, jag måste lugna ner mig och prata tydligare. Då kontrollerar de efternamnet också. Shit, då svarar man i mach 3 istället. Nästa gång man säger något så går det snabbare än ljuset. Sen ska man avlägga eden, och då är man så koncentrerad på att svara lugnt att man nästan glömmer av att man ska svara överhuvudtaget.
När det var avklarat så var det åklagarens tur att snacka. Då rann det av som en slöja. Och då slog det, som jag sa innan, att det sitter massa folk och stirrar på en. Och halva delen av den tajtaste delen av umgängeskretsen sitter bakom och stirrar de med. Och lyssnar.
Sen kommer det frågor. Inte nog med att man ska försöka minnas vad som händer, man sitter och analyserar frågorna så mycket att man nästan blir kollrig. “Vadå, vad spelar det för roll hur jag känner honom? Varför undrar de? Kunde de inte frågat det i förhöret? Varför får man ingen info om hur det här går till?”
Sen när åklagaren är klar så är det försvarsadvokatens tur. Och han vriiider och vääänder på frågorna, så man blir ännu mer kollrig och inte har någon som helst koll på vad man säger. Sen börjar han referera till förhörsprotokollet (som är sedan nästan ett år sen) och frågar om man menar det här eller det som står, och jag kunde för mitt liv knappt förstå skillnaden. Speciellt inte när förhörsbruden uppe på snutstationen har skrivit något jag inte alls minns att jag sagt, inte alls mina ord. Men det kan man ju inte säga. Så man säger att man inte riktigt minns, men jo, det var väl så. Sen känner man “fuck, de här jävla slipsknutarna hänger ju inte alls med i vad det är som hänt, hur man känner sig när man ser någon bli slagen blodig eller hur man reagerar när en polare ligger på golvet och blir sparkad.”
Summa sumarum. Jag har grymt svårt att känna mig nöjd med vittnesmålet. Samtidigt tänker man att det var två andra vittnen, plus de målsägande och den åtalade, så de får ju historien berättad flera gånger. Utöver det har de säkert läst mitt förhörsprotokoll flera gånger, så de har antagligen koll på vad det är jag sagt där.
F.ö. tänkte jag på en sak. En annan polare sa att man ska skriva under sitt förhörspapper, alltså, grejerna förhörsbruden skriver upp. Jag skrev inte på eller läste igenom någonting, så vitt jag kan minnas. Udda.
Sån här spam har jag inget emot
Min regel är: får spammen mig att garva högt, så har jag inget emot den.
Haunted Reminder
Påminnelse till mig själv (och ev. nån polare som läser): Inget förköp på The Haunted 29e feb, studiefrämjandet har betalande gästlista som gäller fram till 22.00.
Ska någon med, hör av er!