På två olika ändar
… ja, alltså, inte ändor nu, utan ändar. Av en musikstil. Genre, som det så fint kallas.
Förra veckan var det De Lyckliga Kompisarna, denna veckan blir det Gatans Lag (fråga mig inte varför URL:en till deras myspace är “gatans slag”) på Lyckliga Gatan på Trägårn. Tydligen deras första boråsspelning någonsin. Häftigt.
Jag rasar
Jag rasar. Alltså, sånt där Aftonbladet-rasar. Jag är rosenrasande. Varför?
Jag tror aldrig jag har sett fram emot en svensk film. Aldrig. Och när jag nu gör det, då har den lokala SF-biografen beslutat att inte visa den.
Jag och flickvännen funderar nu på att åka till Göteborg, bara för att se “Låt den rätte komma in”:http://www.imdb.com/title/tt1139797/. Det skulle kosta oss, tja, ~250 spänn per skalle.
Nu börjar de igen.
Nu börjar de igen. Fast med “bögspektakel” istället.
“Det var sommar och jag var femton…”
.., det var konfirmationsläger, det var walkman, det var brända CD-skivor, det var en sån där härlig bok till CD-väska, det var massvis med skivor som inte kommer i närheten av diskografierna jag har på iPoden idag.
Men det var härligt. Och framför allt, det var De Lyckliga Kompisarna. Det var naiva texttolkningar av “när Kristoffer spelar flipperspel”, det var “rysk bompa”, det var “troll och häxor”, men framför allt, det var “vad har du i fickan, Jan” (jag var femton, som sagt). Det var minst sagt härligt.
Inom loppet av ungefär en vecka efter konfirmationslägret var jag kär och jag hade skaffat mig min första flickvän, och helt plötsligt spelades det en massa “fula vykort”.
Jag är rädd för att jag kommer svimma på fredag när jag ser De Lyckliga Kompisarna live.
Giant beard, at your service!
Alla gillar ett stort skägg. Min favorit är nog “In times of crisis, people always flock to a bearded person.” Det eller #1, “It instantly turns any man into a badass (it’s like having machine guns on your face)”.