MSN – det mest osociala sociala verktyget någonsin?

Jag har tröttnat på det där med att IMa och skit. Det verkar vara någonting helt annat jämfört med vad det var för några år sen.

När jag var i 14-15 årsåldern så gick det att få tag på vem som helst på MSN. Om man inte hade någons MSN-adress, så frågade man en gemensam bekant och vips, där var den. Man la till den, och sen var det bara att hoppas att ens egen adress blev godkänd, att personen i fråga accepterade att man lagt till den. Om inte fick man skicka något meddelande genom en gemensam polare eller få till stånd en konversation med flera personer där snubben/snubetten man ville lägga till ingick. Men det gick alltid till slut, nästan.

Sedan kunde man ha stimulerande samtal, ibland i flera timmar. Det var sjukt, man snackade om allt och inget. Jag minns att jag hade folk jag träffat på IRC och sånt där. IRC-polarna var lite annorlunda. Ibland visste man ju inte var personen bodde, var den hette eller någonting, och så var det den där balansen, skulle man berätta någonting.

Jag la aldrig till folk från IRC/forum/communities utan att ha haft någon sorts konversation innan. Det skulle finnas mervärde. Så moget var ju inte tänket på den tiden, så klart, men det var kontentan. Om det inte fanns någonting att få ut av att lägga till personen på MSN, så fick det vara. Då kunde det liksom kvitta. Ibland accepterade jag en förfrågan, bara för att blocka och ta bort ett par timmar, max ett par dagar, senare. Fanns inget mervärde. Allting var sagt. Då försvann man. Kunde ju lägga till senare om kontakten återtogs på annat håll, liksom.

Jag har knutit ganska många kontakter den vägen. Försiktigt har man lärt känna både folk som gick i samma klass som folk som bodde i andra städer. Lite i taget lär man känna varandra, och efter hand kommer det mer information. När det gällde nätkontakter var det ju liksom en osagd regel att inte utbyta någon känslig information. Gränsen var bara lite olika. Ibland visste man bara ett förnamn (eftersom det kunde vara visningsnamnet). Ibland även ett efternamn, fast oftast så vanligt att det inte hjälpte. I vissa fall en hemstad, annars kanske vilket landskap (“jomen fan norrlänning är du ju, det har jag ju hört på ventrilo”).

Efter ett tag slutade det vara så mycket folk man träffat på forum eller IRC. Man knöt inte så mycket kontakter den vägen längre. Då blev det istället nya klasskamrater på gymnasiet, och i sinom tid folk man träffat ute, genom andra, när man varit på fest eller på krogen.

Och så nu. Den jag senast la till är Martin mf.l. från MMANytt, för att lättare kunna diskutera någonting som lagts upp, måste göras eller dylikt.

Det är också den enda egentliga konversation jag har kvar på MSN. Det går fan inte snacka emd folk där längre. Det är så frustrerande.

Man kan försöka. Och försöka. Men halva kontaktlistan minns man inte längre vilka det är. Det är nick och namn som sedan länge flutit alldeles för långt ifrån minnet för att man egentligen ska ha någon som helst lust att bry sig. De få nick man känner igen i gruppen som inte är IRL-vänner, det är folk man har kvar av nostalgiska skäl, folk man kanske vill ha kontakt med någon dag, om man är i stan eller om man åker på ett LAN eller något.

Men inte ens IRL-polarna går det att snacka med. De har ingen lust, verkar det som. Facebook har tagit över konversationen. Direktkontakt är ingenting man vill ha längre, verkar det som. All kontakt som inte är direkt nödvändig (kommer du snart? / har du numret till xxx? / ska du med till stan nu med en gång?) tas i bildkommentarer, i gästböcker och i mail. Det finns inget intresse att snacka i, vad jag skulle kalla, realtid.

Man snackar och snackar. Enstaviga svar. Ett “hehe” där. Någon som säger någonting smått men sen måste gå. De är värst. De där som har på MSN utan att sitta vid datorn. Inte ens status byter de. Sen dyker de upp – tre timmar efter att man skrivit – och skriver “hehe, coolt, msåte dra, hej” och innan man hinner reagera har de loggat av.

En del förstår man ändå. Ett par få av de närmsta polarna har man egentligen inte mycket att säga, inte heller flickvännen eller familjen. De pratar man ju med så ofta, ansikte mot ansikte, det finns ingenting över att säga på MSN utöver några roliga länkar, “xx ringde, ska över dit sen” eller “ehe, kolla femman, den där serien”. Men det är ju OK.

Men jag förstår inte. Varför har inte resten något sug av den där direkta kontakten längre?

Inga liknande inlägg hittades