Category: Livet i allmänhet

Livet i allmänhet, det torde vara en ganska självförklarande titel. Men en klarifiering kanske är på sin plats. Här hamnar artiklar som har med livet i allmänhet att göra, det vill säga, saker som händer i mitt och andras liv som kanske inte är sådär jätterelaterat till webb eller teknik, vilket jag satsar på att skriva mer om.

TPB-rättegång – tagning två

Idag började den “nya” rättegången mot The Pirate Bay. Citationstecknen runt ordet “nya” är för att det är en överklagan mot en gammal dom i en rättegång som många kallar en fars, och om jag förstått det hela rätt så kommer det inte dyka upp många nya fakta eller uppgifter i den här rättegången. De flesta talar om att hovrätten, som fallet är uppe i nu, huvudsakligen ska se till om männen som legat bakom drift och underhåll av The Pirate Bay har haft något uppsåt när det gäller upphovsrättsbrotten. Jag har egentligen inte läst så mycket om den här rättegången, mest för att jag inte haft sådär överdrivet mycket tid över till det, för intresset finns där.

Torrentfreak har en bra genomgång på första dagen, och DN har en bra sammanfattning om den tidigare rättegången och varför det bara är tre män som sitter med under förhandlingarna, men jag misstänker att alla de stora morgon- och kvällstidningarna har någorlunda bra täckning på det här. Emanuel rapporterade live från rättegången åt expressen, och på twitter var det retweet-fest under hashtaggen #spectrial. Det var inte överdrivet mycket info som kom ut där såvitt jag kunde se, men det var ändå en del rolig info och bra anmärkningar.

Annars finns det helt grymt massor av folk som skriver om TPB-rättegången, t.ex. Rick Falkvinge, Beelzebjörn, Opassande och Jinge är bara några exempel på de som har skrivit både inför och under rättegången. Jag har ingen jättekoll på var de alla står, men de flesta är väl (inte oväntat) piratpartister och andra som står på TPB-grabbarnas sida. Nu säger jag inte att de har fel eller att de skriver dåligt, men jag tänker själv försöka läsa åtminstone någonting som kommer från andra sidan stängslet också, mest för att ha lite koll på vad för argument “mtoståndarsidan” kommer med.

Spontant om valet

Förra valet var jag 18 år gammal. Jag hade precis vant mig vid att vara, i lagens ögon, en vuxen människa. Köpa nikotin, gå på krogen, alla de där smågrejerna. Fått lite ansvar från lite olika håll.

Det blev september och det blev dags att rösta. Jag började tänka efter lite hur jag tänkte när det gällde politik och samhället i allmänhet. Jag kände mig oerhört stressad av det faktum att det inte riktigt fanns någonstans att, på ett smidigt sätt, få reda på vilket parti som egentligen passade mig, i den livssituation jag satt i. En artonåring som går gymnasiet, det är egentligen inte mycket som tilltalar en bland riksdagspartierna. Vad jag visste säkert, däremot, var att jag inte var så fasligt missnöjd med Socialdemokraterna, såvitt jag visste. Saker kunde ha varit bättre, visst, men inget av partierna som fanns att rösta på erbjöd några lovande lösningar, såvitt jag kunde se. Varje dag kom valet närmare, och varje dag kände jag mig mer och mer missnöjd med vad jag visste om de olika partierna. Ju mer jag lärde mig, desto mer vilse kände jag mig.

Till slut bestämde jag mig för att jag faktiskt kom ganska bra överens med Socialdemokraterna som de var då. Jag bestämde mig samtidigt för att Alliansen knappast var något för mig. Samtidigt rådde bland mina vänner och bekanta en sorts rebellisk antisocialistisk stämning. Mer i plånboken, skanderades det, jag tänker inte betala för de som inte jobbar! Detta från arton- och nittonåriga gymnasiestudenter som inte behövde betala skatt på de pengar de tjänade under sommarlovet. Det gjorde mig nästan lite förbannad, att folk kunde slopa välfärd för sina medmänniskor, av ett skäl som inte riktigt stämde överens med mig. Även om man tänkte långsiktigt, att vi skulle gå ut skolan och börja jobba, så kunde jag inte riktigt förstå hur de tänkte.

När valet var över kände jag mig kluven. Visst, mer pengar är alltid bra. Sen tittade jag på min familj och de familjer jag kände. Jag kände max en eller två familjer som tjänade på Alliansens politik. Jag kände många fler som röstat emot sin egen familjesituations bästa. Två arbetande föräldrar, som skulle kunna leva gott på att de rika skattades hårdare, att de som hade lite mer, betalade lite mer, så att de som sliter för att de ska kunna tjäna sina pengar faktiskt ska kunna slita, för att de ska ha råd att vara sjuka när de behöver vara sjuka, för att de skulle kunna klara sig ifall det blev arbetsbrist och de behövde stöd under tiden de sökte en ny arbetsgivare.

När jag tittade på allting kunde jag inte låta bli att tänka “det här kan ju omöjligen hända igen. Folk måste ändå inse att det här är inte för deras eget bästa. För deras familjers bästa. Det här kan omöjligen vara något som håller i sig.”

Åren har gått sen dess. Helt plötsligt kom IPRED och FRA. Piratpartiet blossade upp och jag började tänka på all integritetskränkning vi utsätts för, den integritetsdebatt som brann i Sverige efter Pirate Bay-rättegången och inför EU-parlamentsvalet. Den engagerade mig, den fick mig att bli mer intresserad. Till slut fick Piratpartiet sin plats i EU-parlamentet och jag tappade suget, musten försvann, livet tog över.

Sen började 2010 och det var valår. Framåt våren började jag så smått påminna mig själv om att inte göra om samma misstag igen, inte vara lika okunnig som när jag stod i båset och la ner lappar för ett “status quo”-val i kuverten. Jag började läsa mer DN och SvD, mer bloggar och kommentarer, mer åsikter och fakta. Allt för att försöka hänga med bättre. Allt för att försöka förstå hur jag skulle rösta för att det skulle passa den livssituation jag nu satt i, nu med jobb och framtida studier. Ju närmare valet kom, desto mer ändrades min livssituation. Till slut var jag både deltidsarbetande och heltidsstuderande.

Allt jag har fått ut utav det är en känsla av att ingenting passar, ingenting är bra. Jag vet inte om det är Socialdemokraterna som förändrats sen förra valrörelsen, eller om det är min syn på dem som förändrats. Allt jag vet är att de känns så lama, som om de ingenting kan åstadkomma. Jag kommer inte alls överens med dem. Vänsterpartiet kändes mer och mer som ett knasparti, som gjorde utspel för att få synas istället för att föra någon ordentlig politik. Allianspartierna var som vanligt ingenting för mig, särskilt inte när valet började närma sig och jag började förstå hur illa det var med alla utförsäkrade (samtidigt som vi hade en dust med Försäkringskassan i familjen, det hade väl antagligen ingenting med den nya politiken att göra men det lämnade en sur smak i munnen) och hur allt mer och mer började luta mot de rikare. Det enda som fanns i mitt huvud var “blankröst.” Men det funkade inte heller, inte när SD dök upp i ekvationen.

Till en början trodde jag att blankröster räknades mot 4%-spärren. Det gör de inte. Då försvann det valet. Jag kunde inte längre blankrösta. Inte när det fanns ett parti vars anhängare och kärna innerst inne står för någonting jag med en furiös eld brinner emot. Främlingsfientlighet är någonting jag skulle kunna kämpa till sista blodsdroppen emot. Och det allra minsta jag kunde göra var att rösta på något lite mindre bra alternativ, istället för att låta ett helt horribelt parti komma i en maktposition.

Därmed föll min röst på Miljöpartiet. Det är det rödgröna parti jag egentligen vet minst om, men det är det parti jag ogillar minst. Jag gillar deras filosofi mer än deras politik. De är som ett myssyndikalistiskt parti. Byter ledning oftare än de övriga, uppbyggda på ett annat sätt och de har kärnfrågor på ett annat sätt. Och de är inte Sverigedemokraterna.

Idag insåg jag att det här fick den värsta möjliga utgången för mig. Alliansen har makten, även om det är en osäker makt. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och fick den position de önskade sig, mer eller mindre. Och det mest troliga scenariot där Sverigedemokraterna blir effektivt motarbetade är där partiet jag la min röst på samarbetar med partierna jag tycker minst om. Jävla pissdag, kort sagt.

Nu har jag något att brinna för. Jag brinner emot Sverigedemokraterna. Jag brinner för en human politik.

Nu jävlar.

Religioner

Jag har aldrig varit direkt religiös. Snarare, jag har aldrig haft behov av att tro på någonting. Jag har liksom vandrat genom livet utan att egentligen fundera på om det finns någon gud eller högre varelse, utan att ha något skäl till att fördjupa mig i såna tankar.

Jag är både döpt och konfirmerad, båda egentligen mer av tradition än av något annat, större, skäl. Jag konfirmerade mig mycket pga nyfikenhet också. Jag tänkte att, tja, det kan ju vara någonting för mig, jag kan inte förneka det. Plus, att göra massa saker med massa polare, det är ju inte helt fel, egentligen. Särskilt inte ett tiodagarsläger.

Efter att jag konfirmerats kom jag fram till att, njah, en galen gubbe som sitter i himlen med ett jätteskägg och bestämmer över oss, på ett jävligt inkonsekvent sätt dessutom, det är nog inte riktigt min grej.

Efter det så började jag ha någon sorts tomhetskänsla, någonting gjorde att jag började formulera idéer om en högre varelse som var någonting väldigt odefinierat. Någonting måste ju ha sparkat igång någonting, trots allt. Det kanske inte är en gubbe, med ett riktigt medvetande, som styr oss med en specifik tanke, men någonting måste det finnas.

Sen slutade jag med det. Och nu är jag närmast militant antireligiös. Jag har blivit mer och mer hätsk mot allt vad religion heter. Jag har egentligen ingen riktig beef med tro som sådan, däremot har jag riktigt stora problem med urgamla filosofiska regler som diskriminerar, trakasserar och uppmuntrar till all möjlig galen skit.

Jag har försökt läsa och höra så mycket som möjligt av snubbar som Christopher Hitchens, Richard Dawkins och alla de andra “nya ateisterna”. Det känns som en riktigt vettig källa att läsa in sig på. Nu har jag inte kommit så långt, för jag har inte budgeterat in deras böcker, dessutom skulle jag nog ha svårt att finna tid att läsa dem, även fast jag verkligen vill. “God is not great” av Hitchens är högst upp på min önskelista just nu, jag är så jävla sugen på att läsa den. Sen kommer resten av författare inom ungefär samma ämne i en oordnad lista, det finns liksom bara ett sug efter att få läsa mer, få mer kött på benen, fler saker att säga och tänka.