Nu finns det åtminstone omkring 10,000 människor i Värmland som inte behöver oroa sig för att sossar och borgare ska få sno fornminnen och julafton ifrån dem utan en fight!

Liknande inlägg:

• Grattis
• Grattis farsan!
• Grattis till mig – igen

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Grattis Filipstad

Torrentfreak har en bra genomgång på första dagen, och DN har en bra sammanfattning om den tidigare rättegången och varför det bara är tre män som sitter med under förhandlingarna, men jag misstänker att alla de stora morgon- och kvällstidningarna har någorlunda bra täckning på det här. Emanuel rapporterade live från rättegången åt expressen, och på twitter var det retweet-fest under hashtaggen #spectrial. Det var inte överdrivet mycket info som kom ut där såvitt jag kunde se, men det var ändå en del rolig info och bra anmärkningar.

Annars finns det helt grymt massor av folk som skriver om TPB-rättegången, t.ex. Rick Falkvinge, Beelzebjörn, Opassande och Jinge är bara några exempel på de som har skrivit både inför och under rättegången. Jag har ingen jättekoll på var de alla står, men de flesta är väl (inte oväntat) piratpartister och andra som står på TPB-grabbarnas sida. Nu säger jag inte att de har fel eller att de skriver dåligt, men jag tänker själv försöka läsa åtminstone någonting som kommer från andra sidan stängslet också, mest för att ha lite koll på vad för argument “mtoståndarsidan” kommer med.

Liknande inlägg:

• TPB-rättegång
• Wallis-blommor
• Pontén den vårdslöse

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln TPB-rättegång – tagning två

Det blev september och det blev dags att rösta. Jag började tänka efter lite hur jag tänkte när det gällde politik och samhället i allmänhet. Jag kände mig oerhört stressad av det faktum att det inte riktigt fanns någonstans att, på ett smidigt sätt, få reda på vilket parti som egentligen passade mig, i den livssituation jag satt i. En artonåring som går gymnasiet, det är egentligen inte mycket som tilltalar en bland riksdagspartierna. Vad jag visste säkert, däremot, var att jag inte var så fasligt missnöjd med Socialdemokraterna, såvitt jag visste. Saker kunde ha varit bättre, visst, men inget av partierna som fanns att rösta på erbjöd några lovande lösningar, såvitt jag kunde se. Varje dag kom valet närmare, och varje dag kände jag mig mer och mer missnöjd med vad jag visste om de olika partierna. Ju mer jag lärde mig, desto mer vilse kände jag mig.

Till slut bestämde jag mig för att jag faktiskt kom ganska bra överens med Socialdemokraterna som de var då. Jag bestämde mig samtidigt för att Alliansen knappast var något för mig. Samtidigt rådde bland mina vänner och bekanta en sorts rebellisk antisocialistisk stämning. Mer i plånboken, skanderades det, jag tänker inte betala för de som inte jobbar! Detta från arton- och nittonåriga gymnasiestudenter som inte behövde betala skatt på de pengar de tjänade under sommarlovet. Det gjorde mig nästan lite förbannad, att folk kunde slopa välfärd för sina medmänniskor, av ett skäl som inte riktigt stämde överens med mig. Även om man tänkte långsiktigt, att vi skulle gå ut skolan och börja jobba, så kunde jag inte riktigt förstå hur de tänkte.

När valet var över kände jag mig kluven. Visst, mer pengar är alltid bra. Sen tittade jag på min familj och de familjer jag kände. Jag kände max en eller två familjer som tjänade på Alliansens politik. Jag kände många fler som röstat emot sin egen familjesituations bästa. Två arbetande föräldrar, som skulle kunna leva gott på att de rika skattades hårdare, att de som hade lite mer, betalade lite mer, så att de som sliter för att de ska kunna tjäna sina pengar faktiskt ska kunna slita, för att de ska ha råd att vara sjuka när de behöver vara sjuka, för att de skulle kunna klara sig ifall det blev arbetsbrist och de behövde stöd under tiden de sökte en ny arbetsgivare.

När jag tittade på allting kunde jag inte låta bli att tänka “det här kan ju omöjligen hända igen. Folk måste ändå inse att det här är inte för deras eget bästa. För deras familjers bästa. Det här kan omöjligen vara något som håller i sig.”

Åren har gått sen dess. Helt plötsligt kom IPRED och FRA. Piratpartiet blossade upp och jag började tänka på all integritetskränkning vi utsätts för, den integritetsdebatt som brann i Sverige efter Pirate Bay-rättegången och inför EU-parlamentsvalet. Den engagerade mig, den fick mig att bli mer intresserad. Till slut fick Piratpartiet sin plats i EU-parlamentet och jag tappade suget, musten försvann, livet tog över.

Sen började 2010 och det var valår. Framåt våren började jag så smått påminna mig själv om att inte göra om samma misstag igen, inte vara lika okunnig som när jag stod i båset och la ner lappar för ett “status quo”-val i kuverten. Jag började läsa mer DN och SvD, mer bloggar och kommentarer, mer åsikter och fakta. Allt för att försöka hänga med bättre. Allt för att försöka förstå hur jag skulle rösta för att det skulle passa den livssituation jag nu satt i, nu med jobb och framtida studier. Ju närmare valet kom, desto mer ändrades min livssituation. Till slut var jag både deltidsarbetande och heltidsstuderande.

Allt jag har fått ut utav det är en känsla av att ingenting passar, ingenting är bra. Jag vet inte om det är Socialdemokraterna som förändrats sen förra valrörelsen, eller om det är min syn på dem som förändrats. Allt jag vet är att de känns så lama, som om de ingenting kan åstadkomma. Jag kommer inte alls överens med dem. Vänsterpartiet kändes mer och mer som ett knasparti, som gjorde utspel för att få synas istället för att föra någon ordentlig politik. Allianspartierna var som vanligt ingenting för mig, särskilt inte när valet började närma sig och jag började förstå hur illa det var med alla utförsäkrade (samtidigt som vi hade en dust med Försäkringskassan i familjen, det hade väl antagligen ingenting med den nya politiken att göra men det lämnade en sur smak i munnen) och hur allt mer och mer började luta mot de rikare. Det enda som fanns i mitt huvud var “blankröst.” Men det funkade inte heller, inte när SD dök upp i ekvationen.

Till en början trodde jag att blankröster räknades mot 4%-spärren. Det gör de inte. Då försvann det valet. Jag kunde inte längre blankrösta. Inte när det fanns ett parti vars anhängare och kärna innerst inne står för någonting jag med en furiös eld brinner emot. Främlingsfientlighet är någonting jag skulle kunna kämpa till sista blodsdroppen emot. Och det allra minsta jag kunde göra var att rösta på något lite mindre bra alternativ, istället för att låta ett helt horribelt parti komma i en maktposition.

Därmed föll min röst på Miljöpartiet. Det är det rödgröna parti jag egentligen vet minst om, men det är det parti jag ogillar minst. Jag gillar deras filosofi mer än deras politik. De är som ett myssyndikalistiskt parti. Byter ledning oftare än de övriga, uppbyggda på ett annat sätt och de har kärnfrågor på ett annat sätt. Och de är inte Sverigedemokraterna.

Idag insåg jag att det här fick den värsta möjliga utgången för mig. Alliansen har makten, även om det är en osäker makt. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och fick den position de önskade sig, mer eller mindre. Och det mest troliga scenariot där Sverigedemokraterna blir effektivt motarbetade är där partiet jag la min röst på samarbetar med partierna jag tycker minst om. Jävla pissdag, kort sagt.

Nu har jag något att brinna för. Jag brinner emot Sverigedemokraterna. Jag brinner för en human politik.

Nu jävlar.

Liknande inlägg:

• Valet

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Spontant om valet

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Tittut, herr socialminister

Högstadieelever som läser franska, tyska eller spanska ska belönas med extrapoäng vid antagningen till gymnasiet, föreslår regeringen.

Det kan ju vara bra, tycker jag, en liten morot för att studera språk. Det är ju skittrevligt. Jag hänger bara inte med i resten av det han säger..

“Sverige kommer inte att klara den internationella konkurrensen om dagens ungdomar lär sig färre språk än deras föräldrar gjorde” skriver Björklund i ett pressmeddelande.

Naeh, men vi kommer klara oss ännu sämre om vi kan prata flytande spanska, men inte vet hur man multiplicerar 100-tal.

Skälen till att elever i dag ofta väljer bort tyska, franska eller spanska, och i stället väljer extra svenska eller engelska, är enligt Björklund taktik, bekvämlighet eller ointresse.

Jag vet inte hur det är nu, men de som valde bort det tredje språket när jag gick i högstadiet, det var de som kände att de behövde klara av de två FÖRSTA språken innan de ville börja på ett tredje.

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Lägg på, lägg på

Alla som är intresserade av att hjälpa till, är mer än välkomna till Stora Torget, Borås kl. 18.00 den 23:e april vid Rådhustrappen.

Vi kommer planera in övriga aktioner längre fram när vi väl samlas. Efteråt tar vi ev. en fika på något café.

Jag misstänker starkt att jag kommer vara där, så det vore kul om någon som ska dit hör av sig.

Har du inte gått med som aktivist hos Piratpartiet är det nog hög tid att göra det nu, annars kommer du antagligen vara den sista i sverige att inte göra det ;)

Liknande inlägg:

• “I love Borås”
• “Vem fan släckte?”
• Borås på Flickr – update

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Boråsar: aktion på torsdag

Och läser man sedan någonting som är lite enklare, men handlar om samma sak, mer eller mindre, så blir det lite luddigt. Då hänger man inte med längre.

Problemet är väl mest att det är svårt att hitta egentlig fakta. Det är stycken hit och stycken dit, någon säger att “det innebär det här”, medans någon annan säger “jo men senare så står det ju såhär”, vilket någon tolkar som att båda två betyder samma sak fast de inte gör det. Eller något sånt.

Fast den här gången ska jag inte bara ge upp. Det börjar kännas som om man behöver veta mer om hela det här kalaset. Som om man inte kan låta andra strida för sin sak hur länge som helst, iaf inte utan att veta vad de strider för.

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Svårt, svårt, svårt..

Att driva igenom lagar som Ipred och de andra pirat- och “antiterroristlagar” som makthavarna har gjort, är att köra hela den unga befolkningens förtroende i botten. För att sedan demonstrera just hur långt de kan gå för att trycka skiten i ansiktet på oss, så dömer de fyra privatpersoner till ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd, för något så jävla trivialt som “medhjälp till mot upphovsrättslagen”, dessutom med en motivering som visar att tingsrätten tydligen fått hela tekniken bakom foten, trots upprepade förklaringar och försök att undervisa nämndemännen om vad det egentligen är som händer. Jag syftar givetvis på följande citat, från en rådman som hade del i beslutet:

– Det har gjorts möjligt på Pirate Bays sajt för datoranvändare att ladda upp och lagra upphovsrättsskyddat material. För att tillhandahålla det har de åtalade främjat brott mot upphovsrättslagen bland annat genom välutvecklade sökfunktioner, säger rådmannen Tomas Norström på en efterföljande pressträff vid Stockholms tingsrätt.

Det är åtminstone så jag känner, och jag vill åtminstone tro att jag är på ungefär samma nivå som större delen av de som är i min ålder, om inte kanske t.om. lite under de övrigas nivå. Om man letar efter tecken på hur det här påverkar folk, så kan man ta en titt på piratpartiets statistik. Ända sedan rättegången mot Pirate Bay inleddes, har det strömmat in medlemmar i såna antal att partiets storlek mångdubblats. Ung Pirat har samtidigt blivit ett av de största ungdomspartierna i landet. Det är reaktioner, mina vänner.

Jag “råkade” precis bli en av de där som gör att det idag är över 15 tusen medlemmar i Piratpartiet. Nu blir det en röst för PP, åtminstone i Europaparlamentsvalet.

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln En fars