Filmen är helt värdelös. Men, den heter “Ninja Assassin” och har häftiga pyjamasklädda asiater som slåss helt sjukt skillat, uppblandat med sköna effekter av ninjor som försvinner och dyker upp i skuggorna. Det blir häftig – per default.

Liknande inlägg:

• Jag hatar korta poster men den här är fan värd det. Seriously. Ninjor och pirater FTW!!!

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Ninjor är häftiga per default

Jag såg på digg, via twitter, en artikel som säger att allas vår kära Harry Potter och Hermione Granger (spelade av Daniel Radcliffe och Emma Watson) ska ha en fullkomligt chockerande nakenscen tillsammans i någon av de två sista Harry Potter-filmerna. Jag sket genast ner mig. Fast sen började jag läsa vidare. Bland artiklarna som citerades etc.

Efter att jag bytt kallingar och vädrat ur rummet, så började det direkt kännas lite bättre, om inte annat för att de som var inblandade i filmerna började göra andra uttalanden än de som, liksom, tolkades i den första artikeln. Först verkade det som om Harry och Hermione bara ska strippa och hoppa i säng, utan någon orsak, för att fånga in några av de där tonårsflickorna som dreglar över Twilight, och vill se mer av Daniel Radcliffe (vilket, antagligen, betyder nakenbilder utan hästen (NSFW), tagna med något annat än en sunkig mobilkamera).

Men när regissören får komma till tals, så verkar det åtminstone finnas någon sorts tanke bakom:

In the upcoming movie, Yates explains, a monster tortures Harry’s friend Ron (Rupert Grint) with images of Harry in some sort of tryst with Hermione Granger (Emma Watson), with whom Ron is passionately in love.

“We’ll create something that feels very sexy and very intriguing to bring about a reaction in Rupert,” Yates told the Telegraph of the scene.

Det kanske är ett hopp ifrån de tidigare “småbarnsfilmerna”, men det är åtminstone inte det sanslösa sexplotationdraget som de snackar om i det första inlägget. Svartsjuka är faktiskt att ganska framträdande tema i Potter-böckerna, så det är ingenting överdrivet förvånande, om du frågar mig.

Jag var bara tvungen att skriva någonting efter den inledande chocken..

Liknande inlägg:

• Sista ‘Potter’ blir två filmer!
• Det är rätt stor skillnad på olika filmer har jag kommit på
• Så fantastiska

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Sexscen i sista Harry Potter-filmerna

Sukiyaki Western Django var ett virvarr av dålig engelska, sköna karaktärer och någorlunda bra dialog. Det är svårt att minnas någonting av filmen, egentligen, den var så satans jävla rörig. Helt sjukt vad mycket intryck man kan pumpa in i en person genom en film.

Filmen är genomsyrad av Takahashi Mike, fast man känner igen lite Quentin Tarantino i mixen med (Tarantino som f.ö. har en (två?) roller, och, iaf känns det ganska troligt, verkar ha hjälpt till med dialog och några helt egna scener).

Filmen var åtminstone hyffsad. Bra underhållning. Pang-pang och humor. Inte mycket substans dock. Det är allt jag har att säga.

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Sukiyaki Western Django

Kort sagt så var filmen “bra, men menlös“. Filmen handlar om ett av de femton kända planer från tyska motståndsrörelsen att döda Hitler under andra världskriget. Jag minns t.om. att jag har läst om det här på någon historielektion. Ni vet, de ska bomba Hitler, men tar fel väska etc.

Filmen var alltså menlös. Det var bara en mångmiljonversion av muntlig berättelse. Hjälten skapas, hjälten försöker, hjälten misslyckas (ah, just det, jag spoilar SÄKERT genom att säga att Hitler inte dör…). Mer är det inte. Den är ganska sevärd, för den är hyffsat välgjord och den osar kvalité, men själva historien kommer liksom ingenstans. Allting känns som om det går ett steg för kort. Karaktärsbyggandet kommer ingenstans utöver själve Stauffenberg och hans adjutant, men t.om. där är det ett steg för kort. Man får liksom ingen känsla av att de egentligen betyder någonting. Än värre blir det av det faktum att Stauffenbergs familj sticker och gömmer sig någonstans långt ifrån Berlin, frun gravid och de tre (eller var de fyra..) barnen blonda och oskyldiga. Men det enda som påminner om att han efterlämnar en familj är att han ber någon sekreterare ringa efter dem lite då och då.

Allt som allt var det en sån där film så jag trodde att slutet skulle bli så bra att jag skulle grina. Men det blev det inte. Det var lite av en besvikelse. Ändå kom jag ut från biosalongen och kände att kvällen inte alls var slösad eller sådär. Det är en bra berättelse, och det var nästan en perfekt film, om man tänker till sinnesstämning, tempo etc, att spendera en måndagskväll med. Men det var absolut ingen storfilm. Dessutom har jag så svårt att komma ifrån Tom Cruise. Jag gillar honom inte och den känslan ändrades inte direkt nu. Han kändes som en och samma, filmen igenom. Det var liksom ingen skillnad på den trotsige Stauffenberg som slogs i nordafrika, den handfaste rebellen som sätter planen att mörda en av världens mest genomruttna diktatorer eller den uppgivne men ändå hoppfulla administratör som inser att slaget antagligen är förlorat. Enda gången han kändes som en skådespelare var i scenerna där han stod öga mot öga med den hemske mannen med den roliga mustaschen.

Som sagt, alltigenom en bra film för en måndagskväll. Hade det varit en hajpad fredagspremiär hade jag nog grinat över förlorade pengar när jag gick därifrån. Även fast flickvännen bjöd.

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Valkyrie

I helgen såg jag och flickvännen en bunt filmer. Eller ja, helgen och helgen, vi började i torsdags, typ, men vafan, spelar det någon roll.

Första filmen var “Man Thing”. Och fy helvete vad dålig den var. Jag somnade mitt i den. Av uttråkning. Som i meningen att jag la ner huvudet och valde att somna för att vänta på filmens slut. Jag orkade inte med den bara. Träsken var snygga, effekterna var åtminstone hyffsade, men skådespeleriet var ju bara totalt värdelöst. Tur att flickvännen lånat den av en jobbarkompis och inte köpt skiten själv.

Nästa film var “Brokeback Mountain”. Den var inte totalt värdelös, men den var fan i mig inte bra heller. Den bara lunkade på, sakta men säkert, och jag tycker egnetligen inte det hände någonting. Visst, huvudpersonernas liv ändrades, det var mycket ångest och det var mycket personlig utveckling. Mycket tid för tanke. Men ändå, den bara lunkade fram. Jag kan egentligen inte minnas någonting specifikt i filmen, förutom att det verkades gräla en massa. Skådespeleriet å andra sidan var utmärkt, den var helcool och skön. Jag råkade få en titt på “Jarhead” när den gick på TV häromdagen, och då märkte man ännu tydligare hur bra Jake Gyllenhaal egentligen är.

Sen såg vi “Ruins”, som jag lyckades kamma hem i Bloggywood jultävling i december. Den var en blandning av de två förra filmerna, skulle man kunna säga. Övernaturlig skräckis, precis som Man Thing, men med ungefär samma tempo som Brokeback Mountain. Snygga effekter, halvbra skådespeleri, men det hände ingenting. Lite “gruesome” scener, men inte mer än så. Kunde inte vänta på att filmen skulle ta slut, ärligt talat.

Jaja, nu ska vi väl se om inte jag kan få upp farten häromkring.

Liknande inlägg:

• Film baserad på verkligheten?
• Film vs TV-serier?
• Lov och film

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Film film film…

10. Johnny Cash – Hurt

Egentligen är det en förbannat bra låt. Det är det. Men den börjar bli så typisk och uttjatad, i allt från reklamer om utsatt folk till “buhu-det-är-så-synd-om-mig”-videos på Youtube. Enkel att spela, grymt bra låt och Johnny Cash är alltid helt fantastisk (vilket kanske förklarar varför den här låten är så spridd, och inte Nine Inch Nails originalversion. Mwah.)

9. Jeff Buckley – Hallelujah

Också ett fall av att en av världens bästa låtar (blev inte den t.om. framröstad som det någonstans?) blivit så ofantligt våldtagen i allt från The OC till tjugoåtta tusen filmer de senaste åren. Jag kan inte lyssna på låten utan att känna “uäh, ungdomsserie”. Sen minns jag The OC. Ända bra fallet där man använt den låten. Imo. Mwah.

8. The Fray – How To Save A Life

Jag ska erkänna. Jag gillar inte ens den här låten. Den låg på topplistor lite överallt, den användes i Scrubs (Zach Braff är ett stort Fray-fans och använder dem överallt) och därefter i hundratusentals tvserier etc. Den skriker “någon har dött och folk är så ledsna och sorgsna” lång väg, och inte på ett bra sätt. Håll mig långt borta från den här låten, och jag kommer vara på bra humör.

7. 3 Doors Down – Here Without You

Låten är väl kanske hyffsad. Men den låter som ungefär 25 andra band som skulle kunna ersätta den här när som helst. Det är “springa genom regnet och återse sin kära”-scener, det är slisk och det är 13 åriga hårdsminkade brudar som sitter och suckar över snygga fotbollsspelare. Nae. Usch.

6. Aeorsmith – I Don’t Wanna Miss A Thing

Nu börjar vi komma in på den delen av listan man inte kan undgå att komma ihåg vilka filmer låtarna använts i. Vi kickar igång nostalgitimmen med ledmotivet från Armageddon. Det är Ben Affleck, Liv Tyler, Billy Bob Thornton, ja, till och med Steve Buscemi och Peter Stormare har krypit sig in i en av världshistoriens största snyftarfilmer. Det här är en av de där få filmerna där man minns precis vilken del av vilken soffa i vilket vardagsrum man satt och grät för första gången. Nu för tiden minns man också precis hur längesen det var man spydde senast när man såg den i TV-tablån klockan nio en lördagkväll på TV6.

5. Bonnie Tyler – Total Eclipse of the Heart

Nu är väl jag kanske i en åldersklass där jag bättre minns alla tusen radiotranceremixer, men det är ändå på något sätt jag minns den här låten som en “tjej med brustet hjärta”-scen från någon åttiotalsfilm där man har våfflat hår, benvärmare och Rick Astley-affischer. Oslagbart andraklass nu för tiden, men ändå väcker det en otrolig lust att dansa rakt in i en vägg och svimma av, på något konstigt sätt..

4. REM - Everybody Hurts

EEEEEEEEEEEVERYBOOOOOOOODY HUUURTS. Jag vet inte om det är för att jag hört den tusentals gånger när jag var liten eller för att jag sett den i någon film någonstans, men jag kan inte låta bli att känna att jag kanske borde bli påmind av någon gång när jag nästan blivit aningens blöt i ögonvrån. Det skriker tonårsmelankoli på nittiotalet om den här, tycker jag.

3. Nazareth – Love Hurts

Nu börjar vi snacka om nostalgiskt så man nästan börjar garva. Skulle en film gjord senare än stenåldern använda den här låten så skulle åtminstone jag klassa filmen som dålig parodi på en gång. Hysteriskt bra låt, om det inte vore för att det är just den låten. Mer sönderanvänd låt hittar man inte. Överallt är den. Överallt.

Delad förstaplats: Celine Dion – My Heart Will Go On och Whitney Houston – I Will Always Love You

Försök du utse den mest passande snyftarsoundtracklåten av de här två, innan du börjar grina om den delade förstaplatsen. Det här är omöjligt. Nu är väl kanske Bodyguard aningens före min tid, men det är inte långt ifrån att jag var för liten för att fatta Titanic när jag såg den första gången. Jag minns bara att jag såg den med morsan innan jag skulle på typ mellanstadiedisco och grät ögonen ur mig. Bodyguard vet jag inte ens om jag har sett hela, men det går inte ta miste på att låten blivit så otroligt stor åtminstone delvis på grund av den där hemska rullen. Två filmer med en otrolig skillnad i kvalité, men otroligt likhet i hur otroligt jävla snyftiga ledmotiv de har. Låtarna har i princip stöpt formen för hur man gör en ordentlig “fyfan vad det är synd om de här två”-låt till en film. Går inte komma undan. Någonsin.

Liknande inlägg:

• Open Source-reklam
• Crazy awesome
• Kort timelapse från Stora Torget

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln De tio mest typiska låtarna att ha i ett soundtrack

Liknande inlägg:

• Jag rasar
• URLer fixade för de som läser via RSS

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Vågar man hoppas på att det var jag som fixade det här?

Nu har jag bara problem. Jag vet inte vilken film jag ska se. Jag har massvis att se, men jag vet inte vilken som ska bli näst.

• Nosferatu, eine Symphonie des Grauens från 1922(!)


• Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb


• Schindler’s List (nej, inte sett den än, den är för fan 195 minuter lång. Det är tre och en halv timme!)


• Shichinin no samurai (Sju Samurajer) av Akira Kurosawa. Ett måste, tydligen. Hell, samurajfilm!)


• Ran (Också Akira Kurosawa. Också ett måste. Också samurajfilm.)


• Yojimbo (Också Akira Kurosawa. Mycket sånt på topplistan.)


• Rashômon(Ytterligare en Akira Kurosawa-film.)


• The Pianist (också ett fall av “Varför har jag inte sett den?” Jag antar att jag aldrig är sugen på drama.)


• Once upon a time in America (Den har jag faktiskt börjat kolla på (precis som Shindler’s List), men den är så förbannat lång ju! 229 minuter! Det är nästan fyra timmar!)


• Paths of Glory. Den vet jag ingenting om.


• Blade Runner. Inte den heller.

Sen har jag ett par till, som inte är några IMDB-topplistehittar, men man ändå måste se. Rebel without a cause. Bullitt. Osv. Alla måste ses. Jag vet inte var jag ska börja bara. Alla har samma fördelar. De är garanterat bra filmer. Men alla har olika nackdelar. Som att jag oftast är sugen på någon enskild genre av film. Eller någonting. Men aldrig hittar rätt bland de som jag inte sett. Så antingen slutar det med att jag fortsätter plöja igenom alla säsonger av Vänner eller så ser jag nån film jag redan sett. Eller en Will Ferrell-film. För att det är dålig humor. Och jag har dålig humor. Bara inte bra nog för de filmerna.

Liknande inlägg:

• Nya klassiker
• Max Payne-pepp

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Klassiker

Jag tror aldrig jag har sett fram emot en svensk film. Aldrig. Och när jag nu gör det, då har den lokala SF-biografen beslutat att inte visa den.

Jag och flickvännen funderar nu på att åka till Göteborg, bara för att se Låt den rätte komma in. Det skulle kosta oss, tja, ~250 spänn per skalle.

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Jag rasar

Innan tyckte jag det var en plåga att beställa filmer etc, jag menar, det känns aldrig värt att beställa en film för typ 169kr. Men när man får tre filmer och en bok för under det, då har jag inga större problem med det. Då är det tvärtom skönt. Jag önskar bara att “Lock, Stock and Two Smoking Barrels” hade funnits för 49kr. Men det gjorde den inte..

Liknande inlägg:

• Max Payne-pepp
• No Country For Old Men
• Förvirring

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Billigt och bra

Den fyra år gamla elefanten, Xiguang, fångades 2005 av kinesiska djursmugglare. För att de lättare skulle kunna kontrollera honom gavs han heroinspetsade bananer.

Artikeln säger inte hur många som jagade elefanten, eller om den någon gång varit fast på en cirkus, men här är ett utdrag ur filmens handling också.

Four stoners, five vegans, three mobsters, four hunters and a million reasons to free one junkie elephant.

Trivian påstår att det är den första norska animerade filmen någonsin, och att den kostade tre gånger mer än vad de räknat med från början.

Jag minns bara att filmen var bisarr, sjuk och hysteriskt rolig. Speciellt med norskt tal.

Sen kör vi väl ett klipp från filmen med, för good measure så att säga. Sjävklart på norska. För att, varför inte?

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Film baserad på verkligheten?

Därför sket jag på mig lite när jag hörde att det skulle göras en film. Går det att filmatisera Max Payne utan att det blir riktigt ostigt? Max Payne är ju i princip en, vad nordbor tror (finska skapare bakom spelet), stereotypisk amerikansk polisofficer, i en vad man kan kalla typisk “i’ve been fscking set up, why won’t you believe me? ah fsck it, i’ll shoot you to pieces until you understand, you arseholes”-story. Det känns som om den bara kommer floppa.

Fast samtidigt känns det grymt skönt att de tar steget och försöker göra en film av det. Blir det bra så blir det bra blir det kass, så gör det ingenting. Enda problemet jag har med filmen är väl att det är Marky Mark Wahlberg som har huvudrollen. Mila Kunis är en bra skådespelare, men passar hon där? Från -”The OC”- “That 70’s show” till en film som torde vara ganska mörk? Går det?

Regissören har ett par filmer under vingarna, men det enda jag känner igen är Behind Enemy Lines, och om jag ska vara ärlig så hatar jag den. Urkass.

Jaja, jag är åtminstone LITE pepp efter att ha sett postern, den verkar ju åtminstone visa att de allra minst FÖRSÖKER få till känslan som fanns i spelen.

Liknande inlägg:

• No Country For Old Men
• Releasedatum, HATA
• Lov och film

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Max Payne-pepp

Lite av ett “shit, jag MÅSTE ha någonting att skriva om”-inlägg, men jag tycker det åtminstone blev hyffsat. Kanske inte det mest relevanta inlägget i filmbloggandets historia, men det kändes som om jag fick någonting gjort iaf. I framtiden får vi väl se om jag kan skriva om filmer som har lite hype eller kanske har biopremiär inom en tvåårsperiod i sverige..

Liknande inlägg:

• Den där jäveln, igen
• Vad svårt det ska vara då
• Rövhattar indeed

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Bloggywoodpremiär

Fler relevanta inlägg

Liknande inlägg:

• Äntligen!
• No Country For Old Men
• SF-härvan

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Rövhattar indeed

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Headweb

Tycker det är skitgött. Jag har börjat gilla filmerna mer och mer, senaste var faktiskt rätt bra. Jag hoppades dock på att Guillermo Del Toro skulle regissera, precis som det gick rykten om, fast jag antar att det inte händer. Jag kanske t.om. läste att han hade hoppat av, någonstans. Aja, i vilket fall som helst, nu är jag faktiskt lite pepp på att se de sista tre (eller blir det fyra? Senaste var väl femman?) filmerna, som alla ska regisseras av samma snubbe som gjorde senaste filmen (han får alltså göra klart resten av serien).

Liknande inlägg:

• Det är rätt stor skillnad på olika filmer har jag kommit på
• Den sista timmen är alltid värst
• Förvirring

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Sista ‘Potter’ blir två filmer!

Jag har tänkt se No Country For Old Men ett bra tag nu, men bara inte fått tummen ur. Farsan sa att den var rätt bra, men jag har ändå inte orkat se den. Trodde ju det var en sån där hemskt seg film, och sådana måste jag vara i rätt humör för att se. Det har jag trott fram tills nu. Måste se den. Snarast! Återkommer om det är en hemsk letdown.

Liknande inlägg:

• Releasedatum, HATA
• Oscarsgalan är slut.
• Hjärndöd action

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln No Country For Old Men

Inte bara betyder det massa götta för filmbesökare, det betyder också att de flesta TV-serier börjar produceras igen! Scrubs, Californication, Heroes, välkomna tillbaka in i mitt liv!

Liknande inlägg:

• Last.TV
• Undra om jag är kräsen
• SF-härvan

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Äntligen!

Men ska ni veta en sak? Förutom det där sista, så älskar jag att vara pretto. Det är grymt skönt att hamna i djupa diskussioner om varför In Flames senaste album inte är dödsmetal längre, eller varför Dr. Bombay är en helt ny sorts popmusik, eller varför inte prata om skillnaden på bra nu-metal (Flaw, Spineshank, Element Eighty, Grendel) och dålig nu-metal (Linkin’ Park, Limp Bizkit, KoRn, Mudwayne). Det är bara en bieffekt. Fast det kan bli lite av en börda samtidigt. I somras hade en kompis en pojkvän som påstod att black metal och dödsmetal var samma sak, och jag fick anstränga mig hårt för att inte skälla ut honom efter noter, eftersom han var lite av en besserwisser (ska jag säga, eh?) och antagligen inte hade kunnat umgås med mig mer efter det.

Nu har det börjat bli samma sak med film. Fast inte på samma sätt. För vet ni vad jag upptäckt? Film är mycket svårare. Inte svårare att förstå, utan svårare att fördjupa sig i.

Musik är lätt. Man måste inte sitta still och stirra på en skärm eller en tv i 2 timmar för att lyssna på musik. Man kan göra det lite överallt, och man måste inte lyssna ett album i taget varje gång man lyssnar på musik. Gillar du inte ett album är det lättare att antingen uthärda det eller bara strunta i det.

En film är inte lika lätt, dock. Det kan ju iofs vara högst subjektivt och skilja från person till person, men jag har mycket svårare för att kunna gräva fram vilka filmer en viss regissör inspirerats av och se dem när de suger apa jämfört med att lyssna på musik som inspirerat ett favoritband eller som liknar ett band. För det mesta kan jag se alla filmer med en regissör och bara hitta en eller ett par filmer som inte tilltalar mig, men längre än så kan jag inte gå.

Är det därför filmbögarna på IMDB-forumet är så förbannat störda?

Inga liknande inlägg hittades

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Pretto-enkelhet