Whitney Houston – So Emotional. Det är vad som låg etta när jag föddes tydligen, åtminstone på Billboard-listan. På trackslistan var det Pet Shop Boys – Always on my mind, både samma vecka och veckan före!

Låten är senaste i outro-väg (“ending” i anime-kretsar, antar jag) gällande Naruto Shippudden, men den är TIO GÅNGER BÄTTRE SOM LIVE ACTION! Seriöst.

Men nu har det hänt. Nu har jag blivit berövad någonting som var mig väldigt kärt.

Både Genocide SS och Disfear verkar ha blivit borttagna från Spotify. Det är sanslöst. Dessutom har de lyckats med konststycket att ta bort den enda split med Nasum som fanns.

Det finns fortfarande ganska mycket bra kängpunk och grindcore kvar, men inte sådär farligt jättemycket.

Sen vet jag inte om det är någon konstig bugg som gör att musiken finns kvar lite efter att “inläggen” tagits bort, men både Disfear och Genocide SS går fortfarande att lyssna på i min samlingsplaylist för mangel och djävulskap.

Nu ska jag sträcklyssna på “Danger Danger” med Genocide SS tills öronen blöder, medans det fortfarande går.

Spotify råkade, oförtjänt, tycker jag, i lite blåsväder när de upplyste, som vanligt via bloggen, att de skulle ta bort låtar och införa restriktioner över vilka land vissa låtar kan spelas i.

Jag tyckte mest att det är ganska självklart att det här är ett steg på vägen mot full frihet inom Spotify. Jag väntade mig åtminstone aldrig att de skulle bli fria från skivbolagens koppel med en gång, jag menar, det är fortfarande en relativt ny grej (annars hade ju inte Spotify nått sån framgång via något vissa anser vara ren hype). Vissa verkade tycka att det var skandal att Spotify tog bort musik och införde restriktioner, och vissa upplyste t.om. världen via diverse kommentarfält att de minnsann tänkte sluta betala eller använda sina konton, helt enkelt för att Spotify tog bort istället för att lägga till musik. De verkade helt och hållet glömma att de knappast hade något val, om de vill fortsätta driva tjänsten, och att de faktiskt lägger till musik titt som tätt. Deras förlust, säger jag.

Något som åtminstone verkar vara nytt är att vissa låtar inte kommer kunna spelas i vissa länder. Jag har inte hört något om att det ska ha varit så innan, men nu ska de tydligen implentera det. Förhoppningsvis gäller det inte något större antal låtar, men man vet ju aldrig.

Det är inte som att det är första gången de tar bort låtar ur katalogen – jag minns distinkt att alla The Haunted-album helt plötsligt försvann – så det är väl antagligen i lite större skala än tidigare ändringar. Å andra sidan lägger de ju till ny musik hela tiden (jag hittar nytt med artister jag sökt på tidigare lite då och då), så det jämnar väl ut sig i slutändan.

Jag hoppas bara att inte det här är något återkommande. Det vore trist om de tog bort mer musik än de la till och halva katalogen bara gick att spela i ett fåtal länder. Tjänsten är fortfarande en av de mest användbara sen webläsaren, om du frågar mig, och är ett av de största stegen i rätt riktning som gjorts inom musikindustrin gällande internet, i min mening.

För att citera Zack and Miri: I TELL YOU!

Men även om den är jävligt avskalad, så har den vissa egenheter. Speciellt så har den ett underbart beteende i GUIn som jag har vant mig vid. Om man klickar på en låt ett par låtar ner i playlisten, låt säga, tredje låten, när du spelar första låten, och du har en funktion som kallas “Play order follows mouseclick” eller något liknande (jag har inte installerat foobar på laptopen så jag kan inte kontrollera nu), så kommer foobar2000 att “köa” den låten du klickat på som nästa låt, och sedan fortsätta playback därifrån, istället för att spela från första låten etc. Det samma gäller om man köar en låt. Köar du tredje låten när du spelar första låten, kommer den inte att gå tillbaks till andra låten.

Så funkar det inte i Spotify, har jag fått erfara. Jag brukar gilla att lägga in saker och ting i spellistor. T.ex. har jag två spellistor som jag byggt själv nu, det är en som är sprängfylld med kängpunk och en som är fullspäckad av finsk punk. Eftersom jag är van vid foobar2000s beteende så försöker jag alltid hoppa mellan spellistorna genom att t.ex. köa en låt i “finsk punk”, när jag för tillfället lyssnar på en låt i “kängpunk”. I foobar2000 skulle det ha följden att man fick lyssna klart på låten i den första spellistan, varefter playback hoppar över – och fortsätter – i den andra playlisten. Så funkar det inte i Spotify. Där spelar den den enda köade låten, sen hoppar den tillbaks till playlisten den höll på att spela, och fortsätter där.

Detta får till följd att jag vill slå på någonting. Hårt.

På tal om Spotify. Jag skulle försöka få det att samarbeta med last.fm, men det ville sig inte riktigt. Jag försökte med scrobblify, men det vägrade helt enkelt. Testade massa olika metoder, jag startade alla inblandade program i olika ordningar, jag stängde andra program och jag försökte hit och dit, men ingenting funkade som det skulle. Så till slut, TILL SLUT, så läste jag FAQ:en på scrobblify-sidan en sista gång, en tusende gång, och insåg att de t.om. skrivit att “Scrobblify funkar inte tillsammans med MSN Live Messenger.”

Så jag skrattade. Det hade jag ju haft på hela tiden.

Summa summarum, jag installerade Pidgin på burken, slängde Live messenger åt helvete och nu funkar Spotify tillsammans med last.fm. Helt underbart.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=vSWTgLvxPYc[/youtube]

10. Johnny Cash – Hurt

Egentligen är det en förbannat bra låt. Det är det. Men den börjar bli så typisk och uttjatad, i allt från reklamer om utsatt folk till “buhu-det-är-så-synd-om-mig”-videos på Youtube. Enkel att spela, grymt bra låt och Johnny Cash är alltid helt fantastisk (vilket kanske förklarar varför den här låten är så spridd, och inte Nine Inch Nails originalversion. Mwah.)

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=0dwwaS5B_vY[/youtube]

9. Jeff Buckley – Hallelujah

Också ett fall av att en av världens bästa låtar (blev inte den t.om. framröstad som det någonstans?) blivit så ofantligt våldtagen i allt från The OC till tjugoåtta tusen filmer de senaste åren. Jag kan inte lyssna på låten utan att känna “uäh, ungdomsserie”. Sen minns jag The OC. Ända bra fallet där man använt den låten. Imo. Mwah.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=aAIs3tUYOi4[/youtube]

8. The Fray – How To Save A Life

Jag ska erkänna. Jag gillar inte ens den här låten. Den låg på topplistor lite överallt, den användes i Scrubs (Zach Braff är ett stort Fray-fans och använder dem överallt) och därefter i hundratusentals tvserier etc. Den skriker “någon har dött och folk är så ledsna och sorgsna” lång väg, och inte på ett bra sätt. Håll mig långt borta från den här låten, och jag kommer vara på bra humör.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=pk-yLs9ayQg[/youtube]

7. 3 Doors Down – Here Without You

Låten är väl kanske hyffsad. Men den låter som ungefär 25 andra band som skulle kunna ersätta den här när som helst. Det är “springa genom regnet och återse sin kära”-scener, det är slisk och det är 13 åriga hårdsminkade brudar som sitter och suckar över snygga fotbollsspelare. Nae. Usch.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Vo_0UXRY_rY[/youtube]
6. Aeorsmith – I Don’t Wanna Miss A Thing

Nu börjar vi komma in på den delen av listan man inte kan undgå att komma ihåg vilka filmer låtarna använts i. Vi kickar igång nostalgitimmen med ledmotivet från Armageddon. Det är Ben Affleck, Liv Tyler, Billy Bob Thornton, ja, till och med Steve Buscemi och Peter Stormare har krypit sig in i en av världshistoriens största snyftarfilmer. Det här är en av de där få filmerna där man minns precis vilken del av vilken soffa i vilket vardagsrum man satt och grät för första gången. Nu för tiden minns man också precis hur längesen det var man spydde senast när man såg den i TV-tablån klockan nio en lördagkväll på TV6.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=840B27zYfOk[/youtube]

5. Bonnie Tyler – Total Eclipse of the Heart

Nu är väl jag kanske i en åldersklass där jag bättre minns alla tusen radiotranceremixer, men det är ändå på något sätt jag minns den här låten som en “tjej med brustet hjärta”-scen från någon åttiotalsfilm där man har våfflat hår, benvärmare och Rick Astley-affischer. Oslagbart andraklass nu för tiden, men ändå väcker det en otrolig lust att dansa rakt in i en vägg och svimma av, på något konstigt sätt..

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=lh57ACP6bA4[/youtube]

4. REM – Everybody Hurts

EEEEEEEEEEEVERYBOOOOOOOODY HUUURTS. Jag vet inte om det är för att jag hört den tusentals gånger när jag var liten eller för att jag sett den i någon film någonstans, men jag kan inte låta bli att känna att jag kanske borde bli påmind av någon gång när jag nästan blivit aningens blöt i ögonvrån. Det skriker tonårsmelankoli på nittiotalet om den här, tycker jag.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=L2BjJbKQkgc[/youtube]

3. Nazareth – Love Hurts

Nu börjar vi snacka om nostalgiskt så man nästan börjar garva. Skulle en film gjord senare än stenåldern använda den här låten så skulle åtminstone jag klassa filmen som dålig parodi på en gång. Hysteriskt bra låt, om det inte vore för att det är just den låten. Mer sönderanvänd låt hittar man inte. Överallt är den. Överallt.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=uO_vFuzPJvc[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=19rC-Fl-KwM[/youtube]

Delad förstaplats: Celine Dion – My Heart Will Go On och Whitney Houston – I Will Always Love You

Försök du utse den mest passande snyftarsoundtracklåten av de här två, innan du börjar grina om den delade förstaplatsen. Det här är omöjligt. Nu är väl kanske Bodyguard aningens före min tid, men det är inte långt ifrån att jag var för liten för att fatta Titanic när jag såg den första gången. Jag minns bara att jag såg den med morsan innan jag skulle på typ mellanstadiedisco och grät ögonen ur mig. Bodyguard vet jag inte ens om jag har sett hela, men det går inte ta miste på att låten blivit så otroligt stor åtminstone delvis på grund av den där hemska rullen. Två filmer med en otrolig skillnad i kvalité, men otroligt likhet i hur otroligt jävla snyftiga ledmotiv de har. Låtarna har i princip stöpt formen för hur man gör en ordentlig “fyfan vad det är synd om de här två”-låt till en film. Går inte komma undan. Någonsin.

De närmsta två åren eller så har jag plöjt igenom fyra stycken exemplar Koss Spark Plug. Det verkar som om de har en garanterad failtid på sex månader. För det är däromkring alla mina par har gått sönder. Jag skojar inte. Sex månader. Sen är de kaputt. Glapp och djävulskap.

Det börjar oftast med lite lätt glapp i ena hörluren. Oftast funkar det om man bara rör lite på sladden eller vrider på hörluren i örat, sen funkar de tills nästa gång man startar upp mp3spelarn och slänger in lurarna i öronen.

Efter några dagar av det där blir det värre. Man måste hitta lägen. Vet inte hur många gånger jag suttit på bussen och tänkt “om jag vrider huvudet lite åt höger så funkar det bra”, eller hållt mp3spelarn på något konstigt sätt så inte sladden viker sig åt fel håll i den där kontakten sitter. Eller något sånt.

Nu är jag trött på skiten. Nu säger jag “no mas.” Inga fler. Nu är det slutköpt med Koss Spark Plug för min del. Värdelös jävla skit.

Nu är det största problemet att jag inte har några som helst lurar överhuvudtaget. Jag har ett par Sony MDR-XD400, men de är enorma och passar inte direkt när man går på stan. Eftersom de är enorma, menar jag. Jag brukade köra med de Creative-lurar som finns på bilden, de tejpade och härliga. De är värdelösa ur ljud-synpunkt, men de har liksom funkat när man inte haft någonting annat. Hellre hörlurar med lite tejp och där ena hörluren är sprängd utav bara helvete och inte har någon som helst bas och skränar överdrivet mycket, och den andra inte riktigt vill hålla sig på plats, än ingenting alls.

Nu måste jag alltså bestämma mig för vad jag ska ha för lurar näst. Jag är villig att tumma lite på ljudkvalitén om de är hållbara. Jag funderar på ett par Skullcandy Full Metal Jacket 11mm, men jag har ingen som helst koll på hållbarheten. Jag har liksom inte hittat någon recension som testat hållbarheten. Visst står det “bra material och fästningar vid sladdar” eller någonting dylikt, men så känns det väl på i princip alla nya hörlurar man köper? Jag tycker alltid att det är bra kvalité på gummisladdöverdraget på Koss Spark Plug, och fästningarna har aldrig verkat speciellt dåliga, ändå failar de alltid. Däremot vet jag att Skullcandy gör riktigt bra lurar, och de kostar ungefär fem gånger mer än plugsen, så man borde kunna ha lite högre förväntningar på dem.

Någon som har tips? Eller som kanske har upplevt Full Metal Jacksen?

Förra veckan var det De Lyckliga Kompisarna, denna veckan blir det Gatans Lag (fråga mig inte varför URL:en till deras myspace är “gatans slag”) på Lyckliga Gatan på Trägårn. Tydligen deras första boråsspelning någonsin. Häftigt.

Så, frossa er i “första delen av vad jag kallar *Den Underbara Dschinghis Khan-kavalkaden af 2008!*”:http://lassinniemi.se/tumble/videos/2008/06/19/dschingis-khan-maraton/

Min favoritlåt atm. Underbar crust med skön melodi i bakgrunden. Påminner mig om Genocide Superstars – Danger danger, på något sätt.

Ska någon med, hör av er!

Men ska ni veta en sak? Förutom det där sista, så älskar jag att vara pretto. Det är grymt skönt att hamna i djupa diskussioner om varför In Flames senaste album inte är dödsmetal längre, eller varför Dr. Bombay är en helt ny sorts popmusik, eller varför inte prata om skillnaden på bra nu-metal (Flaw, Spineshank, Element Eighty, Grendel) och dålig nu-metal (Linkin’ Park, Limp Bizkit, KoRn, Mudwayne). Det är bara en bieffekt. Fast det kan bli lite av en börda samtidigt. I somras hade en kompis en pojkvän som påstod att black metal och dödsmetal var samma sak, och jag fick anstränga mig hårt för att inte skälla ut honom efter noter, eftersom han var lite av en besserwisser (ska jag säga, eh?) och antagligen inte hade kunnat umgås med mig mer efter det.

Nu har det börjat bli samma sak med film. Fast inte på samma sätt. För vet ni vad jag upptäckt? Film är mycket svårare. Inte svårare att förstå, utan svårare att fördjupa sig i.

Musik är lätt. Man måste inte sitta still och stirra på en skärm eller en tv i 2 timmar för att lyssna på musik. Man kan göra det lite överallt, och man måste inte lyssna ett album i taget varje gång man lyssnar på musik. Gillar du inte ett album är det lättare att antingen uthärda det eller bara strunta i det.

En film är inte lika lätt, dock. Det kan ju iofs vara högst subjektivt och skilja från person till person, men jag har mycket svårare för att kunna gräva fram vilka filmer en viss regissör inspirerats av och se dem när de suger apa jämfört med att lyssna på musik som inspirerat ett favoritband eller som liknar ett band. För det mesta kan jag se alla filmer med en regissör och bara hitta en eller ett par filmer som inte tilltalar mig, men längre än så kan jag inte gå.

Är det därför filmbögarna på IMDB-forumet är så förbannat störda?

Igår kom spelningen jag verkligen väntat på, Arch Enemy, ett melodiskt dödsmetalband med en kvinnlig sångare (eller som rdj säger, “growlare”). Jag hade med mig brorsan och hans kompis och mötte upp en massa irkkare som, ja, inte är sådär jättenormala, vilket passar mig jättefint.

Kan bara säga såhär: vilken spelning!

Jag såg både Millencolin och CKY, men inget av dem hade samma energi som Arch, grymt bra!

De öppnade (som vanligt, enligt rdj) med Nemesis, en låt från deras senaste platta. Sen spelade de bl.a. Burning Angel, We Will Rise, Dead Eyes See No Future osv. I princip alla låtar var favoriter, det var helt underbart.

Ang. små fjortonåringar och en helvild metal-publik:

Brorsan och hans polare försvann mer eller mindre från mig, eller, rättare sagt, jag blev indragen i folkmassan och tappade kollen på dem. Jag hade sagt till dem att vara försiktiga och hoppades att de höll sig på den lugna kanten. Men tydligen hade de börjat dra sig in mot mitten och stått framme vid staketet, a.k.a. det trängsta stället på hela konserten, vilket, möjligen bortsett från moshen, är det jobbigaste stället och det sämsta för en liten person som inte är van vid konserter att stå. Där hade de fått “beskydd” av någon äldre tjej som hade hållt undan lite vildare personer, fixat vatten och kollat så de hade hörselskydd. Det tyckte jag var jättesött.

Jag däremot, stod mitt i gröten, lite till vänster om mitten av scenen, framför en gitarrist ungefär. Det svettigaste stället på hela konserten, skulle jag nog våga säga. Dessutom stod jag mitt emellan två stycken mosh pits, så jag flög fram och tillbaka lite då och då när man råkade komma lite för nära och någon flög in i övriga publiken runt omkring.

Men, det var värt svetten, värmen och värken i armar och rygg. Grymt värd konsert. Det måste göras om. Jag rekommenderar folk att gå till Göteborgskalaset också, det är gratis, det är flera band, man kan få höra lite annorlunda musik, man får prova på att gå på konsert, man kan testa ett bands livekapacitet, man kan umgås med vänner, de har öltält och disco och langos. T.ex. fick jag veta att cKy inte var det minsta bra live, att man väldigt gärna inte ska vänta sig att få bra platser om man kommer ungefär fem minuter innan bandet står på utan att trängas och att man ALLLTID, ALLTID ska ha en mötesplats tills efter konserterna. Så man slipper ringa och skrika i telefoner, that is.

Fast, jag kan säga att jag inte kommer vara i Göteborg 16.00 när konserten börjar 22.15 nästa gång…

Inlägget sponsras f.ö. av: Blumchen – U Bahn (Album Mix) [ The Best Of / #00 / 2003 ]

För de som vill ha l33t component goodness som mig så finns min componentsmapp uppladdad på min dump (jag tog precis bort 0.8-componentsen och la upp de nya.)

Nu tvingades jag också klara mig utan en extra component, Winamp API Emulator, som jag använde för att kunna kopiera och klistra in titel, styra uppspelning och volym och dyl. Det löste jag genom att mappa in lite “global hotkeys” som styr samma saker. Underbart.

Foobar har sedan det här inlägget skrevs uppdaterats ytterligare, och de länkade pluginsen kan orsaka problem i de nyare versionerna. Bara så ni, liksom, vet.