Fast, problemet är mest det att jag mött ungefär en person som har en dialekt som stämmer någorlunda överens med min. Vi är båda helt grymma på att överdriva våra sch-ljud. Med sch-ljud menar jag inte saker som stavas sch, utan jag menar kj, tj, i princip allting som kan uttalas som sch liknande det som normala människor använder i “duscha” (alltså, långt fram i munnen, inte det där “ducha” som man säger i skåne och alla möjliga håll). Till och med vanliga S-ljud misshandlar vi. “Sliten” blir, med min underbara dialekt ovanpå den normala västgötskan, “schleten”. “Sluta” blir allt som oftast “schluta”.

Men ett normalt skrivspråk har jag lyckats bibehålla åtminstone. Jag uttrycker mig inte det minsta likt när det kommer till skrift och talspråk. För det första så varierar talspråket mycket på situation. Det blir gärna lite grovt med polarna.

Jag misstänker att lite av min hafsiga meningsuppbyggnad lyser igenom när jag skriver texter, det blir lite “tala först, tänka sen”-mentalitet, men jag tror inte det blir så mycket att det stör. Jag kanske inte är någon poet, men ta mig fan om ni inte förstår mig.

Jag funderar på att försöka skriva så som jag talar ett inlägg. Bara för att se hur mycket jag måste böja på skrivreglerna för att det ska kännas rätt. Jag menar, jag tänker ju nästan rikssvenske-liknande när jag skriver det här. Men om jag skulle ringa upp en polare och snacka lite nu så skulle det fan gå totalt åt skogen. “Vagöru” hit, “skaru” dit, “mevafaaaaan, schluta nu ditt dryga as” etc. överallt. Det kanske är bäst att jag avstår?

Liknande inlägg:

• Att jag ens skriver det här…
• Ni har väl inte missat…
• Bombhot inte långt häifrån.

Det här är ett inlägg på Supermumin med titeln Jag snackar inte som jag skriver