Bloggdrömmar
Häromnatten drömde jag om min blogg. Och “Alice Bah”:http://www.alicebah.se/.
Närmare så drömde jag att jag hade fått 23 tusen unika besökare och uppåt över en natt. Det visade sig att Alice Bah hade skrivit på sin blogg (som hon inte har, såvitt jag vet) att jag var en äcklig selloutråtta. Jag vaknade innan jag hann förklara mig.
Vittnesmål
Jag vittnade i ett misshandelsfall igår. Ett misshandelsfall som det nästan gått ett år att få upp i rätten, f.ö.
Det är jobbigt att vittna. Eller, jobbigt och jobbigt, jo, det är jobbigt. Tyckte jag. Först och främst var jag grymt nervös. Polarna som satt med som åhörare sa att jag skakade, vilket jag själv inte märkte av, direkt. Först var jag nervös av inget speciellt skäl. Sen när jag kom in så gick den där förståelselösa nervositeten över. Men då uppfattar man helt plötsligt var man sitter, och hur många det är som sitter med den. Jag vet inte exakt, men 5-6 nämndemän, sedan två målsägande med tillhörande åklagare plus en försvarsadvokat och den åtalade. Och de tittar på en. Lyssnar. Ställer lite frågor. Och man är så noga med att inte klanta sig, så att man trissar upp sig själv till max, av rädsla för att inte höra vad personen som just för tillfället säger något, för att missförstå en fråga, för att inte ha något svar.
Först fick jag frågan om “Markus” verkligen var mitt förnamn. Jo, ja, det är det. Ojsan, kommer man på, jag pratar ju i mach 2, jag måste lugna ner mig och prata tydligare. Då kontrollerar de efternamnet också. Shit, då svarar man i mach 3 istället. Nästa gång man säger något så går det snabbare än ljuset. Sen ska man avlägga eden, och då är man så koncentrerad på att svara lugnt att man nästan glömmer av att man ska svara överhuvudtaget.
När det var avklarat så var det åklagarens tur att snacka. Då rann det av som en slöja. Och då slog det, som jag sa innan, att det sitter massa folk och stirrar på en. Och halva delen av den tajtaste delen av umgängeskretsen sitter bakom och stirrar de med. Och lyssnar.
Sen kommer det frågor. Inte nog med att man ska försöka minnas vad som händer, man sitter och analyserar frågorna så mycket att man nästan blir kollrig. “Vadå, vad spelar det för roll hur jag känner honom? Varför undrar de? Kunde de inte frågat det i förhöret? Varför får man ingen info om hur det här går till?”
Sen när åklagaren är klar så är det försvarsadvokatens tur. Och han vriiider och vääänder på frågorna, så man blir ännu mer kollrig och inte har någon som helst koll på vad man säger. Sen börjar han referera till förhörsprotokollet (som är sedan nästan ett år sen) och frågar om man menar det här eller det som står, och jag kunde för mitt liv knappt förstå skillnaden. Speciellt inte när förhörsbruden uppe på snutstationen har skrivit något jag inte alls minns att jag sagt, inte alls mina ord. Men det kan man ju inte säga. Så man säger att man inte riktigt minns, men jo, det var väl så. Sen känner man “fuck, de här jävla slipsknutarna hänger ju inte alls med i vad det är som hänt, hur man känner sig när man ser någon bli slagen blodig eller hur man reagerar när en polare ligger på golvet och blir sparkad.”
Summa sumarum. Jag har grymt svårt att känna mig nöjd med vittnesmålet. Samtidigt tänker man att det var två andra vittnen, plus de målsägande och den åtalade, så de får ju historien berättad flera gånger. Utöver det har de säkert läst mitt förhörsprotokoll flera gånger, så de har antagligen koll på vad det är jag sagt där.
F.ö. tänkte jag på en sak. En annan polare sa att man ska skriva under sitt förhörspapper, alltså, grejerna förhörsbruden skriver upp. Jag skrev inte på eller läste igenom någonting, så vitt jag kan minnas. Udda.
Nu sitter jag på roliga skrämselhistorier
Genom “Pusha”:http://pusha.se/ hittade jag “en grymt bra artikel”:http://www.cracked.com/article_15628_5-creepiest-urban-legends-that-happen-be-true.html som berättar om sanna fall av “horror stories”.
bq. The best creepy campfire stories are always the ones that end with the words, “…And it’s all true, because I have the damned documentation here to prove it!”
In that spirit, we’ve tracked down five of the creepiest tales and urban legends that really happened to real people, proving once and for all that nothing is more terrifying than everyday life.
“Bloggupproret”
“Don’t”:http://www.lindqvist.com/b/bloggupproret-vad-vantade-han-sig-egentligen “feed”:http://sugbloggen.se/2007/12/01/bloggupproret-2007/ “the”:http://betaalfa.polymono.net/2007/12/01/nu-racker-det/trackback/ “troll”:http://kjellbergsweden.typepad.com/fredric/2007/12/bloggupproret.html.
Hjärndöd action
!http://www.fourmilab.ch/fourmilog/archives/n_grenade_2006-06-26.jpg! Jag gillar action. “Terminator”:http://imdb.com/title/tt0088247/, “Judge Dredd”:http://imdb.com/title/tt0113492/, “Commando”:http://imdb.com/title/tt0088944/, “Die Hard”:http://imdb.com/title/tt0095016/, filmer med överdrivet stora explosioner, muskler, vapen och folk som dör som käglor.
Fast jag har alltid stört mig på att actionfilmer ska blandas med massa andra saker. Det ska komma in romantik. Humor. Familjevärderingar osv.
Därför älskar jag filmer som “Crank”:http://imdb.com/title/tt0479884/, “Smokin Aces”:http://imdb.com/title/tt0475394/ och “Shoot ‘Em Up”:http://imdb.com/title/tt0465602/, filmer där den, nästan humoristiskt, överdrivet överdrivne hjälten har ett litet skäl till att döda hundratals, utan all översliskig romantik och så vidare. Det är explosioner för explosionernas skull. En film (eller filmserie) jag nästan skulle vilja placera där är Die Hard, speciellt nyaste, “Live Free Die Hard (a.k.a. Die Hard 4.0)”:http://imdb.com/title/tt0337978/. Den var störst av de fyra på hela “action för actions skull”-grejen.
Nu säger jag inte att romantik, humor och familjevärderingar är dåligt i sig, men jag tror att hela den här actiongrejen blir lite mer glorifierad och ses mer kritiskt när den sätts ihop med andra, mer realistiska värderingar och situationer. Vem som helst fattar att filmer som Shoot ‘Em Up inte händer på riktigt, snubben skjuter ~10-20 pers med en bebis i famnen, liksom, det går inte att se som annat än total fiktion. Men när hjälten i någon film kämpar för sin fru och sina barn och blir skadad och gråtande förklarar hur mycket han älskar dem, så blir det lite mer diffust och mer verkligt. Då känne man kanske ännu mer att våld bara kryper närmare och närmare inpå en. Vissa får för sig att våldet är verkligt. Att man ska nita alla som eventuellt stöter på ens flickvän. Att man borde köpa hem en pistol eftersom det kan hända att man måste skjuta fem-sex pers nån dag för att det kan hända att det kommer folk och försöker våldta och mörda familjen.
Ok, jag kanske överdriver osv, men iaf. Jag menar bara att action för actions skull, det kan jag köpa. Action och dödande maskerat i massa finheter, inte min grej. Ska man göra en actionfilm, gör en actionfilm, allt annat kan lika gärna låtas vara, i min mening. Mest för att det blir så mycket grin över actiongenren.