Jag vittnade i ett misshandelsfall igår. Ett misshandelsfall som det nästan gått ett år att få upp i rätten, f.ö.

Det är jobbigt att vittna. Eller, jobbigt och jobbigt, jo, det är jobbigt. Tyckte jag. Först och främst var jag grymt nervös. Polarna som satt med som åhörare sa att jag skakade, vilket jag själv inte märkte av, direkt. Först var jag nervös av inget speciellt skäl. Sen när jag kom in så gick den där förståelselösa nervositeten över. Men då uppfattar man helt plötsligt var man sitter, och hur många det är som sitter med den. Jag vet inte exakt, men 5-6 nämndemän, sedan två målsägande med tillhörande åklagare plus en försvarsadvokat och den åtalade. Och de tittar på en. Lyssnar. Ställer lite frågor. Och man är så noga med att inte klanta sig, så att man trissar upp sig själv till max, av rädsla för att inte höra vad personen som just för tillfället säger något, för att missförstå en fråga, för att inte ha något svar.

Först fick jag frågan om “Markus” verkligen var mitt förnamn. Jo, ja, det är det. Ojsan, kommer man på, jag pratar ju i mach 2, jag måste lugna ner mig och prata tydligare. Då kontrollerar de efternamnet också. Shit, då svarar man i mach 3 istället. Nästa gång man säger något så går det snabbare än ljuset. Sen ska man avlägga eden, och då är man så koncentrerad på att svara lugnt att man nästan glömmer av att man ska svara överhuvudtaget.

När det var avklarat så var det åklagarens tur att snacka. Då rann det av som en slöja. Och då slog det, som jag sa innan, att det sitter massa folk och stirrar på en. Och halva delen av den tajtaste delen av umgängeskretsen sitter bakom och stirrar de med. Och lyssnar.

Sen kommer det frågor. Inte nog med att man ska försöka minnas vad som händer, man sitter och analyserar frågorna så mycket att man nästan blir kollrig. “Vadå, vad spelar det för roll hur jag känner honom? Varför undrar de? Kunde de inte frågat det i förhöret? Varför får man ingen info om hur det här går till?”

Sen när åklagaren är klar så är det försvarsadvokatens tur. Och han vriiider och vääänder på frågorna, så man blir ännu mer kollrig och inte har någon som helst koll på vad man säger. Sen börjar han referera till förhörsprotokollet (som är sedan nästan ett år sen) och frågar om man menar det här eller det som står, och jag kunde för mitt liv knappt förstå skillnaden. Speciellt inte när förhörsbruden uppe på snutstationen har skrivit något jag inte alls minns att jag sagt, inte alls mina ord. Men det kan man ju inte säga. Så man säger att man inte riktigt minns, men jo, det var väl så. Sen känner man “fuck, de här jävla slipsknutarna hänger ju inte alls med i vad det är som hänt, hur man känner sig när man ser någon bli slagen blodig eller hur man reagerar när en polare ligger på golvet och blir sparkad.”

Summa sumarum. Jag har grymt svårt att känna mig nöjd med vittnesmålet. Samtidigt tänker man att det var två andra vittnen, plus de målsägande och den åtalade, så de får ju historien berättad flera gånger. Utöver det har de säkert läst mitt förhörsprotokoll flera gånger, så de har antagligen koll på vad det är jag sagt där.

F.ö. tänkte jag på en sak. En annan polare sa att man ska skriva under sitt förhörspapper, alltså, grejerna förhörsbruden skriver upp. Jag skrev inte på eller läste igenom någonting, så vitt jag kan minnas. Udda.