Den sekulära demokratin måste vara överordnad religionen. När de råkar i konflikt med varandra är det religionen som måste ge vika. I det långa loppet kommer också de troende att tjäna på en sådan ordning.
[...]
Ateister, agnostiker, kristna och muslimer måste lära sig att rätten att dyrka vilken gud som helst innebär meningsmotsättningar. Och meningsmotsättningar är demokratins livsluft.
Carl Rudbeck om det sekulära samhället i Sydsvenskan.
Jag har aldrig varit direkt religiös. Snarare, jag har aldrig haft behov av att tro på någonting. Jag har liksom vandrat genom livet utan att egentligen fundera på om det finns någon gud eller högre varelse, utan att ha något skäl till att fördjupa mig i såna tankar.
Jag är både döpt och konfirmerad, båda egentligen mer av tradition än av något annat, större, skäl. Jag konfirmerade mig mycket pga nyfikenhet också. Jag tänkte att, tja, det kan ju vara någonting för mig, jag kan inte förneka det. Plus, att göra massa saker med massa polare, det är ju inte helt fel, egentligen. Särskilt inte ett tiodagarsläger.
Efter att jag konfirmerats kom jag fram till att, njah, en galen gubbe som sitter i himlen med ett jätteskägg och bestämmer över oss, på ett jävligt inkonsekvent sätt dessutom, det är nog inte riktigt min grej.
Efter det så började jag ha någon sorts tomhetskänsla, någonting gjorde att jag började formulera idéer om en högre varelse som var någonting väldigt odefinierat. Någonting måste ju ha sparkat igång någonting, trots allt. Det kanske inte är en gubbe, med ett riktigt medvetande, som styr oss med en specifik tanke, men någonting måste det finnas.
Sen slutade jag med det. Och nu är jag närmast militant antireligiös. Jag har blivit mer och mer hätsk mot allt vad religion heter. Jag har egentligen ingen riktig beef med tro som sådan, däremot har jag riktigt stora problem med urgamla filosofiska regler som diskriminerar, trakasserar och uppmuntrar till all möjlig galen skit.
Jag har försökt läsa och höra så mycket som möjligt av snubbar som Christopher Hitchens, Richard Dawkins och alla de andra “nya ateisterna”. Det känns som en riktigt vettig källa att läsa in sig på. Nu har jag inte kommit så långt, för jag har inte budgeterat in deras böcker, dessutom skulle jag nog ha svårt att finna tid att läsa dem, även fast jag verkligen vill. “God is not great” av Hitchens är högst upp på min önskelista just nu, jag är så jävla sugen på att läsa den. Sen kommer resten av författare inom ungefär samma ämne i en oordnad lista, det finns liksom bara ett sug efter att få läsa mer, få mer kött på benen, fler saker att säga och tänka.