Jao, fyra åtta sexa. Fyråttiosexa. En Pentium, om inte jag minns fel. En vit burk med typ 15” skärm. 100MHz 486-processor. Den klarade Liero och NHL 95. Den var underbar. Den var cool. Jag fick surfa en halvtimme åt gången. Ibland hoppade jag över en dag och surfade en timme i sträck. Det var efter att farsan lärt mig hur man surfade. Jag tror han sa “du behöver inte dubbelklicka på nätet!” ungefär hundra gånger. Men vafan, man gjorde ju det överallt annars, det var inte så lätt att fatta liksom. Speciellt inte när jag var, vafan, typ 910 bast, eller någonstans däromkring.
Den vita burken var, vad ska man kalla det, arvegods. Familjen hade fått en bättre dator. Det här var innan bredband blev stort, vi körde hårt på modemet. Farsan var snabb på att skaffa bredband när det kom, det var 0.5mbit ADSL som gällde. Snabbare gick knappt att få, förrän Bostream kom ett par år senare och fixade typ 3mbit eller något liknande. Det var häftigt att ha så snabbt nät. Även fast de flesta inte ens visste vad fan de skulle göra med det. De surfade aftonbladet och mailade med någon som satt ute i köket och väntade på sin tur att få använda datorn. Iaf i de flesta familjer.
I vår familj var det annorlunda. Det var när jag satt och lirade med den där vita fyråttiosexan som jag fick för mig att jag ville ha mycket mer med datorer att göra. Jag minns t.om. att jag sa det till farsan. “jag är intresserad av data…”
“Vad menar du? Det som händer där inne, eller där inne?” frågade farsan och pekade först på chassit och sedan på skärmen. Hårdvara, eller mjukvara, det var väl den egentliga frågan. Jag visste inte vilket. Jag trodde på mjukvaran. Skärmen alltså. Det var vad jag var nyfiken på. Kunde inte bry mig mindre om alla de där konstiga kretsarna och microchipsen som det hette på alla barnprogram. Det var ju ändå bara nå platta som man körde el genom. De gjorde ju ingenting. Jag ville veta hur saker och ting hände bakom skärmen. Varför visades någonting när man skrev? Jag trodde det var mjukvara.
Jag måste ha varit omkring tolv år någonstans där. Ungefär samma tid som vi gjorde oss av med vår hund. Strax efter att syrran blivit född.
Än idag vet jag inte riktigt vad jag vill syssla med. Och om det fanns en del att välja på när jag pekade på skärmen och sa “jag tror det där”, så finns det fan i mig en hel jävla uppsjö fler val att göra idag. Men jag har inte riktigt bestämt mig vad jag vill göra. Det är öppet som en bok, mer eller mindre. Jag bara dabbar lite på allting. Lite programmering, lite användarvänlighet, lite webbutveckling i allmänhet, lite social media, lite öppna webben, lite företagsstartning och entreprenörsskap, lite uppstart av communities etc.
Jag har bara inte bestämt mig. Jagh ar inte ens klart för mig vad allting handlar om. Det här med öppna webben, sociala medier och transparens och skit. Jag har inte den blekaste aning om vad det egentligen handlar om. Det är nämligen inte som jag är van vid. Jag är van vid att man sätter sig ner med lite skön musik och en artikel, inte en klassisk artikel, utan mer en tutorial, en lektion eller genomgång, som förklarar för dig hur saker och ting funkar, hur du gör för att det ska hända, och vad som händern är du gör en viss sak.
Det gäller inte inom de här ämnena. De är abstrakta. De är precis inom räckhåll. Men det är ingen som säger riktigt rakt ut vad det handlar om. För ingen vet. Verkar det som, åtminstone.
Ingen har definierat vad varje term betyder. Ingen har ramat in vad varje terms begränsningar är. Ingen har mappat området, så att säga. Men fan om inte alla verkar vilja göra alla andra uppmärksamma på att, “du, jag vet faktiskt. Kanske. Jag vet. Kanske inte. Men jag vet att det fan inte är vad du säger att det är! Inte helt och hållet. Du har rätt där, men inte där! Tror jag. Vet jag. Tror jag.”
Då blir det lätt förvirrande för en som sitter hemma och försöker fundera på vad exakt han ska satsa hårdast på..
