Betnér på engelska
Jag har gillat Magnus Betnér ganska länge. Och tappat intresset för hans komik allt eftersom han fick så mycket uppmärksamhet att han blev tvungen att ta itu med det. Och efter hand blev det lite tråkigt med allting. Jag vet inte vad det var, hans attityd och åsikter, jag menar, det är häftigt som fan med någon som vågar säga en massa saker som många tycker men inte riktigt vill säga, eller ens tänka, men man tröttnar efter ett tag. Speciellt när jag såg allt han postade och allt han producerade, läste det mesta av det han skrev etc. Det blev bara för mycket. Då började jag tappa intresset för Betnér – och det erkände jag, för att det kändes fel att ha tvivel över hur bra jag tyckte han var.
“Jag har tröttnat lite på dig. Det är bara så.”, ungefär så hade man fått säga om han frågade. För att det hade känts fuskigt att inte säga det. Sån är han, tycker jag. Fast jag hängde så mycket på hans forum att jag antagligen läst mer han skrivit där än han övht producerat standupmaterial.
Men nu – nu jävlar. Jag har fått lite av en nytändning. Varför?
Betnér har varit i NYC i tre månader och kört standup på engelska. I början var det lite knackigt, liksom, det mesta var lite översättningar av svenskt material och sedan lite skämt om hans ståuppkarriär och lite skitsnack om Sverige – utöver sånt där upprörande prat han alltid snackar om, ni vet, sånt där som verkar bli “a pink elephant in the room” så fort Betnér är inblandad. Sånt som man älskar honom för.
Men nu, det senaste han postade, det var så jävla bra. Jag tyckte det var något av det bästa han gjort på länge, tror jag, och jag är inte ens riktigt säker på att han var på topp. Men bra var det. Se själva istället, och ta inte mitt ord om det. Han är sån, den där Betnér, man tycker absolut inte om allt han säger, men jävlar om man inte respekterar honom för att han respekterar en för att man säger det.