Flickvännen utmanade mig igår att trotsa den horribla förkylning jag åkt på (igen) och sticka ner till stan för en snabb burgare på donken följt av Valkyrie, med bl.a. Tom Cruise.

Kort sagt så var filmen “bra, men menlös“. Filmen handlar om ett av de femton kända planer från tyska motståndsrörelsen att döda Hitler under andra världskriget. Jag minns t.om. att jag har läst om det här på någon historielektion. Ni vet, de ska bomba Hitler, men tar fel väska etc.

Filmen var alltså menlös. Det var bara en mångmiljonversion av muntlig berättelse. Hjälten skapas, hjälten försöker, hjälten misslyckas (ah, just det, jag spoilar SÄKERT genom att säga att Hitler inte dör…). Mer är det inte. Den är ganska sevärd, för den är hyffsat välgjord och den osar kvalité, men själva historien kommer liksom ingenstans. Allting känns som om det går ett steg för kort. Karaktärsbyggandet kommer ingenstans utöver själve Stauffenberg och hans adjutant, men t.om. där är det ett steg för kort. Man får liksom ingen känsla av att de egentligen betyder någonting. Än värre blir det av det faktum att Stauffenbergs familj sticker och gömmer sig någonstans långt ifrån Berlin, frun gravid och de tre (eller var de fyra..) barnen blonda och oskyldiga. Men det enda som påminner om att han efterlämnar en familj är att han ber någon sekreterare ringa efter dem lite då och då.

Allt som allt var det en sån där film så jag trodde att slutet skulle bli så bra att jag skulle grina. Men det blev det inte. Det var lite av en besvikelse. Ändå kom jag ut från biosalongen och kände att kvällen inte alls var slösad eller sådär. Det är en bra berättelse, och det var nästan en perfekt film, om man tänker till sinnesstämning, tempo etc, att spendera en måndagskväll med. Men det var absolut ingen storfilm. Dessutom har jag så svårt att komma ifrån Tom Cruise. Jag gillar honom inte och den känslan ändrades inte direkt nu. Han kändes som en och samma, filmen igenom. Det var liksom ingen skillnad på den trotsige Stauffenberg som slogs i nordafrika, den handfaste rebellen som sätter planen att mörda en av världens mest genomruttna diktatorer eller den uppgivne men ändå hoppfulla administratör som inser att slaget antagligen är förlorat. Enda gången han kändes som en skådespelare var i scenerna där han stod öga mot öga med den hemske mannen med den roliga mustaschen.

Som sagt, alltigenom en bra film för en måndagskväll. Hade det varit en hajpad fredagspremiär hade jag nog grinat över förlorade pengar när jag gick därifrån. Även fast flickvännen bjöd.