Tidsmaskinstankar

Hm. Jag har tänkt en del. En hel del. På det här. På vad? Det här. Fatta!

Tidsmaskiner.

Säg att jag får en väldig lust att göra en tidsmaskin. Jag pluggar, pluggar, pluggar och pluggar. Jag uppfinner, uppfinner, uppfinner och uppfinner. Jag forskar, forskar…jag tror ni fattar. Säg att jag helt plötsligt upptäcker något revulotionärt, men jag tycker det är käckt att hålla det hemligt tills ajg vet att det funkar. Tills jag testat allting, och är säker på att jag kan sända ut det i den där enorma TV-sändningen, innan jag ringer alla dokumentärfilmare som finns, och ber dom göra stora storys om mig.

Under testningen, så gör jag klassikern. Jag sätter en klocka runt halsen på en hund, skickar in hunden i tidsmaskinen och läser av skiten när han kommer tillbaka, ni har säkert sett det i en film.

Iaf, som det så viktigt poängteras i “Tillbaka till framtiden 2” eller nåt, så får man inte påverka framtiden eller det förflutna.
Men varför inte egentligen? Och varför tänker ingen annan på det? Eller gör de det?

Alltså, tänk att jag åker iväg ett par år tillbaka i min tidsmaskin, till mina ljuva 20-års minnen (jag hoppas verkligen att de blir ljuva iaf), eftersom jag, när jag uppfunnit maskinen, är ~60 år och har slösat hela min livstid på den där förbannade maskinen, och förmodligen undrar lite hur det skulle se ut att dyka upp just på den där festen.

Ok, nu ser ni, jag gör något som är väldigt nära den förbjudna gränsen, påverkar.

Jag hoppar in i tidsmaskinen, och vips är jag där, 40 år tidigare, och ska leta rätt på mig själv.
Då händer det. Jag själv går in i mitt “framtida” själv. Unge jag går in i gamla mig.
Jag blir så överraskad att jag skriker “AAH, DET ÄR JAG, DET ÄR JAG”, och unge jag blir förskräckt, och som den godhjärtade unge man som jag är tar jag hand om den gamle förvirrade stackaren, istället för att avfärda honom som en av Borås ändlösa knarkare.
Iaf, jag tar hand om mannen, lugnar ner honom, och börjar ställa frågor. Mannen är förvirrad, och snackar något om 2030 och grejer, och då börjar jag tveka på mannens mentala tillstånd.
Mannen lugnar ner sig, och verkar tänka mycket hårt.

Jag har ett dilemma nu. Jag har ju redan påverkat historian, nu är ju bara frågan om hur mycket.
Jag berättar allt!

Jag berättar om hur jag kämpat med maskinen osv. osv. osv.

Ok, nu fattar ju alla att det här förmodligen kan undvikas ganska lätt, men om jag ätnkte på det sättet, så skulle jag aldrig bli klok på det jag grubblat över så länge.

HUR skulle detta påverka mig? Skulle jag kanske bli avskräckt, och aldrig bygga någon tidsmaskin? Men hur skulle jag isf. kunna ha blivit besökt av mig själv?
Eller blev jag det? kanske bara drömde, eller blev drogad?

Jag ser det som såhär: tänk dig en annan värld, vi kan säga en dimension. Där återuppspelas allt som hänt tidigare, vårat förflutna.
Vad händer om man ändrar på det framtida, den nuvarande dimensionen? Eftersom det förflutna redan hunnit spelas om flera gånger (nu hänger inte ens jag med), så borde det väl hända något?
Kanske skiter jag i tidsmaskinen och blir en luffare, eller så funderar jag så mycket att jag börjar punda. Elller så upptäcker jag något, och vinner nobelpriset?

Bortse från det där nu, det var bara dravel för att försöka få ordning på allt.
Glöm det nu.

Se det så här: vi har nutid. Nutiden är framtidens förflutna, eller hur?
Om jag ändrar på nutiden, genom att komma från framtiden, vad händer då? Eller, om jag åker tillbaka, och ändrar nånting i min barndom, som ju inte blivit förflutet, liksom, vafan? Jag måste ju liksom leva samtidigt. Åker jag tillbaka med alla mina minnen? Eller går all förändrin bakåt? Lever Elvis?

Jag måste uppenbarligen grubbla vidare.

Inga liknande inlägg hittades